Ordspråksboken 9
1 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Cueihnah loh a im a sak tih a tung parhih a vueh.
2 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
A maeh te a ngawn tih misurtui neh a thoek tih a caboei te a tawn.
3 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
Amah kah hula rhoek te a tueih tih, vangpuei hmuensang dangdoe lamkah a khue.
4 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
Te phoeiah, “Unim hlangyoe, anih te lungbuei a talh khaw pahoi nong tak saeh.
5 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
Halo, ka buh he ang uh lamtah misur ka thoek he o uh.
6 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
Hlangyoe te hnoo lamtah hing uh, yakmingnah longpuei te uem uh.
7 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
Hmuiyoi aka toel tah amah loh yah a poh tih, halang aka tluung tah amah loh nganboh a yook.
8 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
Hmuiyoi te tluung boeh namah m'hmuhuet ve. Aka cueih tah na tluung cakhaw nang n'lungnah ni.
9 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
Aka cueih te pae lah taoe cueih ni, aka dueng te na tukkil atah rhingtuknah a thap ni.
10 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
BOEIPA hinyahnah tah cueihnah lamhma la om tih aka cim mingnah he yakmingnah la om.
11 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
Kai rhangneh na khohnin te puh vetih nang hamla hingnah kum khaw a thap ni.
12 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»
Na cueih la na cueih mak atah namah ham ngawn ni. Hmui na yoih atah nang namah long ni na phueih eh.
13 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
Angvawk nu loh a poeyoek la kawk tih bang khaw ming pawh.
14 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
Tedae a im thohka neh vangpuei hmuensang kah ngolkhoel dongah ngol.
15 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
Te vaengah a caehlong a dueng la longpuei ah aka pongpa rhoek te a khue.
16 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
“Hlangyoe neh lungbuei aka talh tah pahoi ha pah saeh.
17 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
A tui huen aka tui sak tih yinhnuk buh neh aka hmae,” a ti.
