Ordspråksboken 8
1 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.
Waarachtig, de wijsheid roept, De schranderheid verheft haar stem!
2 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.
Zij staat langs de weg op de toppen der hoogten, Op het kruispunt der wegen,
3 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
Opzij van de poorten, aan de ingang der stad, Waar men de poorten betreedt, predikt zij luid:
4 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.
Ik roep tot u, mannen, Ik spreek tot de kinderen der mensen:
5 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.
Leert toch, onnozelen, wat schranderheid is, Verstaat toch, dwazen, wat wijsheid betekent!
6 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
Luistert, want wat ik zeg is zeker, Wat over mijn lippen komt is juist;
7 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
Mijn mond spreekt de waarheid, Van leugentaal hebben mijn lippen een afschuw.
8 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.
Al mijn woorden zijn oprecht, Niet één ervan is misleidend of vals;
9 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.
Voor wie ze verstaat, zijn ze allen treffend, Voor wie ze wil begrijpen, allen juist.
10 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.
Neemt liever mijn tucht aan dan zilver, Geeft aan kennis de voorkeur boven het fijnste goud;
11 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.
Want de wijsheid is meer waard dan juwelen, Geen kostbaarheid komt haar nabij!
12 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.
Ik, wijsheid, ben met overleg vertrouwd, En beschik over weloverwogen kennis;
13 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.
Maar hoogmoed en trots, een slechte levenswandel, En een wispelturige tong zijn een afschuw voor mij.
14 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.
Ik beschik over raad en beleid, Ik bezit doorzicht en kracht;
15 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.
Door mij zijn de koningen koning, En bepalen de leiders wat recht is;
16 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.
Door mij zijn de vorsten vorst, En zijn alle rechtvaardige rechters in aanzien.
17 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.
Die mij beminnen heb ik lief, En die mij zoeken, zullen mij vinden.
18 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.
Ik beschik over rijkdom en aanzien, Over duurzame welvaart en voorspoed;
19 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
Mijn vrucht is meer waard dan het edelste goud, Meer dan het fijnste zilver mijn oogst.
20 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,
Ik wandel op de weg der gerechtigheid, Midden op de paden van het recht:
21 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.
Om die mij beminnen, met bezit te verrijken, En hun schatkamers te vullen.
22 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
Jahweh schiep mij als zijn eerste gewrocht, Als het eerste werk, dat Hij ooit heeft gemaakt;
23 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.
Van oudsher ben ik gevormd, Van den beginne, vóór de eerste tijden der aarde.
24 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Toen er nog geen oceanen waren. was ik geboren, Toen er nog geen bronnen, rijk aan water, bestonden;
25 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,
Eer de bergen waren neergelaten, Eer de heuvels ontstonden, werd ik geboren,
26 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.
Eer Hij de aarde had gemaakt en de velden, En alle grondstoffen der wereld.
27 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,
Toen Hij de hemel welfde, was ik aanwezig, Toen Hij een kring trok rond het vlak van de oceaan;
28 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,
Toen Hij daarboven de wolken bevestigde, En de bronnen van de oceaan begonnen te stromen;
29 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --
Toen Hij de zee haar grenzen stelde, Dat de wateren haar oevers niet zouden overschrijden; Toen Hij de fundamenten der aarde legde:
30 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;
Was ik bij Hem als een troetelkind, Was ik elke dag zijn vermaak, Dartelde ik heel de tijd onder zijn ogen,
31 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.
Spelend op zijn wereldrond, En mij vermakend met de kinderen der mensen.
32 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.
Welnu dan kinderen luistert naar mij; Gelukkig zij, die mijn wegen bewaren;
33 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.
Hoort naar de lessen, weest wijs, en verwerpt ze niet. En de wacht houden aan de posten van mijn poorten.
34 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag och håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
Gelukkig de mens, die naar mij luistert, Die elke dag aan mijn deuren waken,
35 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.
Wie mij vindt, heeft het leven gevonden, En welbehagen verkregen van Jahweh;
36 Men den som går miste om mig han skadar sig själv; alla de som hata mig, de älska döden.
Maar wie mij mist, benadeelt zichzelf, En al wie mij haten, beminnen de dood!
