Ordspråksboken 7
1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
Me ba, fa me nsɛm sie na kora mʼahyɛde wɔ wo mu.
2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
Di mʼahyɛde so na wubenya nkwa; bɔ me nkyerɛkyerɛ ho ban sɛ nea wodɔ no.
3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Kyekyere bɔ wo nsateaa ho; kyerɛw no yiye gu wo koma pon so.
4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,
Ka kyerɛ nyansa se, “Woyɛ me nuabea,” na frɛ ntease wo busuani;
5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
Wɔbɛtwe wo afi ɔbeawaresɛefo ho, afi ɔbeawarefo huhuni nsɛmmɔdɛ ho.
6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
Me fi mfɛnsere ano, mede mʼani faa mfɛnsere mu.
7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
Mihuu wɔ ntetekwaafo mu, mehyɛɛ mmerante no mu baako nsow, ɔbabun a onni adwene.
8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
Na ɔnam borɔn a ɛbɛn ɔbea no fi so a nʼani kyerɛ ɔbea no fi
9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
bere a onwini redwo, na anim rebiribiri no.
10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
Afei ɔbea bi fi behyiaa no a wasiesie ne ho sɛ oguamanfo a nnaadaa wɔ ne koma mu.
11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
(Ɔyɛ hyirenn na hwee mfa ne ho, ɔntena fie koraa;
12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
nnɛ wohu no mmɔnten so, ɔkyena na ɔte aguabɔbea, ɔtetɛw wɔ mmantwea mmantwea.)
13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
Osoo ne mu few nʼano, wamfɛre, na ɔkae se,
14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
“Mewɔ asomdwoe afɔrebɔde wɔ fie; nnɛ madi me bɔhyɛ so.
15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
Enti mebae sɛ merebehyia wo; mehwehwɛɛ wo na mahu wo!
16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
Mato me mpa, mede nwera a wɔahyɛ no aduru a efi Misraim.
17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
Mede nnuhuam apete me mpa so: kurobow, pɛprɛ ne dupapo.
18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
Bra, ma yɛmfa ɔdɔ mmɔ ɔdɔ mu nkosi anɔpa;
19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
Me kunu nni fie; watu kwan na ɔbɛkyɛ.
20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
Ɔde sika a ɛdɔɔso hyɛɛ ne sika kotoku ma na ɔremma kosi ɔsram no kurokumatwa bere mu.”
21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
Ɔde tɛkrɛmakyene bɔɔ no adafa; ɔde nnaadaa nyaa no ne no dae.
22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
Odii nʼakyi prɛko pɛ te sɛ nantwi a ɔrekɔ akumii, anaa ɔwansan a ɔde ne ti rekɔhyɛ hankare fi mu
23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
kosi sɛ bɛmma bɛwɔ ne brɛbo mu, te sɛ anomaa a ɔrekɔtɔ anomaa afiri mu na onnim sɛ ɔbɛhwere ne nkwa.
24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
Na afei, me mma, muntie me; monyɛ aso mma nea meka.
25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
Mommma mo koma mpatiri nkɔ no so na momman mmfa nʼakwan so.
26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
Bebree na wɔnam no so ahwehwe ase; wɔn a wakum wɔn dɔɔso pa ara.
