Ordspråksboken 7
1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.
Son min, tak vare på ordi mine, og gøym mine bodord hjå deg!
2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.
Tak vare på bodordi mine, so skal du liva, og på læra mi som din augnestein!
3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.
Bitt deim på fingrarne dine, skriv deim på hjartetavla!
4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,
Seg til visdomen: «Du er mi syster», og kalla vitet din ven,
5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.
so dei kann deg vara frå annanmanns kona, frå ei framand kvinna med sleipe ord.
6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;
For gjenom vindauga mitt, gjenom rimarne glytte eg ut.
7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.
Då såg eg millom dei fåkunnige, eg gådde ein uviting millom dei unge,
8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,
som smaug um hyrna på gata, tok vegen til hennar hus,
9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde
i skumings-stundi, mot kvelden, i kolmyrke svarte natti.
10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.
Då kom kvinna imot han i skjøkjebunad og innful i hjarta -
11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
bråkande er ho og vill, heime hev ho’kje ro.
12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.
Snart på gata, snart på torgi, med kvart hyrna stend ho på lur -
13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:
Ho tok fat på han og kysste han, og med ubljug uppsyn sagde ho til han:
14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.
«Eg hev på meg eit gilde-offer, og eg held min lovnad i dag.
15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.
Difor gjekk eg ut imot deg, vilde leita deg upp, og eg fann deg.
16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.
Mi seng hev eg reidt med tæpe, med egyptiske roselakan.
17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.
Eg hev skvett utyver mi lega myrra, aloe og kanel.
18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.
Kom til ein kjærleiks rus alt til morgons, lat oss hyggja oss saman i elskhug!
19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.
For mannen er ikkje heime, han er på ferd langt burte,
20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»
pengepungen tok han med seg, ved fullmånetid kjem han heim.»
21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.
Ho fekk lokka han med all si sterke fyreteljing, forførde han med sine sleipe lippor.
22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;
Han fylgjer henne straks, som ein ukse gjeng til slagt, som i fotjarn til tukt for dåren,
23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.
til dess pili kløyver hans livr, som fuglen skundar til snara og veit ikkje at det gjeld livet.
24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.
Og no, søner, høyr på meg, og lyd på det munnen min talar!
25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.
Ei vende du hjarta til hennar vegar, vimra ikkje på hennar stigar!
26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.
For mange med ulivssår hev ho felt, og stort er talet på deim ho hev drepe.
