Ordspråksboken 31
1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:
Detta är Konung Lemuels ord, den lära, som honom hans moder lärde.
2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.
Ack! min utkorade; ack! du mins lifs son; ack! min önskade son.
3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.
Låt icke qvinnor få dina förmågo, och gack icke de vägar, der Konungar förderfva sig på.
4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.
O! icke Konungom, Lemuel; gif icke Konungom vin dricka, eller Förstom starka drycker;
5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.
Att de icke dricka, och förgäta rätthetena, och förvända de elända menniskors sak.
6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
Gif starka drycker dem som förgöras skola, och vin bedröfvadom själom;
7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.
Att de måga dricka, och förgäta sina vedermödo, och icke mer ihågkomma sin jämmer.
8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
Låt din mun upp för de dumbar, och för allas deras sak, som förlåtne äro.
9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.
Låt din mun upp, och döm rätt, och hämnas den elända och fattiga.
10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.
Hvilkom en dygdelig qvinna beskärd är, hon är mycket ädlare, än aldrakosteligaste perlor.
11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.
Hennes mans hjerta tör förlåta sig uppå henne, och bergning skall honom icke fattas.
12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.
Hon gör honom ljuft, och icke ledt, i alla sina lifsdagar.
13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.
Hon brukar sig på ull och lin, och arbetar gerna med sina händer.
14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.
Hon är såsom ett köpmanskepp, som sina bergning fjerranefter hemtar.
15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.
Hon står om nattene upp, och gifver sitt husfolk mat, och sina tjenarinnor deras del.
16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
Hon tänker på en åker, och köper honom; och planterar en vingård af sina händers frukt.
17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.
Hon gjordar sina länder fast, och stärker sina armar.
18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.
Hon märker, hvar hennes handel kan hafva förkofring; hennes lykta utsläckes icke om nattena.
19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.
Hon räcker ut sina hand till rocken, och hennes finger fatta tenen.
20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.
Hon utsträcker sina händer till den fattiga, och räcker sina hand dem torftiga.
21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
Hon fruktar icke sino huse för snö; ty hela hennes hus hafver dubbel kläder.
22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.
Hon gör sig täcken; hvitt silke, och purpur är hennes kläde.
23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.
Hennes man är prisad i portomen, när han sitter när landsens äldsta.
24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.
Hon gör en kjortel, och säljer honom; ett bälte får hon krämarenom.
25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.
Hennes prydning är, att hon renlig och flitig är; och framdeles skall hon le.
26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.
Hon upplåter sin mun med vishet, och på hennes tungo är täckelig lära.
27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.
Hon ser till, huru det i hennes hus tillstår, och äter icke sitt bröd i lättja.
28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:
Hennes söner komma upp, och prisa henne saliga; hennes man lofvar henne.
29 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»
Många döttrar samka rikedom; men du öfvergår dem alla.
30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.
Täckeligt och dägelig vara är intet; en qvinna, som Herran fruktar, den skall man lofva.
31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna. Kap. 31 v. 10--31 alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
Hon skall rosad varda af sina händers frukt, och hennes gerningar skola lofva henne i portomen.
