< Ordspråksboken 31 >
1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:
2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.
3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.
4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.
5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.
6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.
8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.
10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.
11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.
12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.
13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.
14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.
15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.
16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.
18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.
19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.
20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.
21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.
23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.
24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.
25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.
26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.
27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.
28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:
29 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»
30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.
31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna. Kap. 31 v. 10--31 alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
