Ordspråksboken 26
1 Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.
ʻOku hangē ko e ʻuha hinehina ʻi he faʻahitaʻu mafana, mo e ʻuha ʻi he lolotonga ʻoe ututaʻu, ʻoku pehē hono taʻetaau ʻae ongoongolelei mo ha vale.
2 Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.
Hangē ko e manupuna ʻoku hēhē, pea mo e pekepeka ʻi heʻene puna, ʻoku pehē, ʻe ʻikai hoko mai ʻae fakamalaʻia taʻehanoʻuhinga.
3 Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!
Ko e meʻa kinisi ki he hoosi, mo e meʻa taʻofi ki he ʻasi, pea mo e meʻa tā ki he tuʻa ʻoe vale.
4 Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.
ʻOua naʻa tali ʻaki ʻae vale ʻa ʻene vale, telia naʻa ke hoko ʻo tatau pe mo ia.
5 Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.
Ke talia ʻae vale ʻo fakatatau mo ʻene vale, telia naʻa poto ia ʻi hono mata ʻoʻona.
6 Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.
Ko ia ʻoku ne ʻave ha fekau ʻi he nima ʻo ha taha ʻoku vale ʻoku ne tuʻusi ʻae vaʻe, mo inu ʻi he fakamamahi.
7 Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.
ʻOku ʻikai tatau ʻae vaʻe ʻoe tangata ketu: ʻoku pehē foki ʻae lea fakatātā ʻi he ngutu ʻoe kakai vale.
8 Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.
ʻOku hangē ha taha ʻoku ne ai ʻae maka ʻi he makatā, ʻoku pehē pe ia ʻaia ʻoku fakaongoongoleleiʻi ʻae vale.
9 Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.
ʻOku hangē ko e tau ʻae talaʻi ʻakau ʻi he nima ʻoe tangata konā, ʻoku pehē pe ʻae lea fakatātā ʻi he ngutu ʻoe kakai vale.
10 En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.
Ko e ʻOtua ʻaia naʻe ngaohi ʻae meʻa kotoa pē, ʻoku ne fakatou ʻatu ʻae totongi ki he vale, pea mo e kau fai kovi.
11 Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.
Hangē ko e tafoki mai ʻae kulī ki heʻene lua, ʻoku pehē ʻae toe fai ʻe he vale ʻa ʻene vale.
12 Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.
ʻOku ke mamata ki ha tangata ʻoku ne mahalo kiate ia ko e poto ia? ʻOku tau ʻamanaki lelei hake ki he vale ʻiate ia.
13 Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.
ʻOku pehē ʻe he tangata fakapikopiko, “ʻOku ai ʻae laione ʻi he hala: ʻoku ʻi he hala ʻoe kolo ʻae laione.”
14 Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.
Hangē ko e feʻaluʻaki ʻae matapā ʻi hono meʻa tautau, ʻoku pehē ʻaia ʻoku fakapikopiko ʻi hono mohenga.
15 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.
ʻOku fakafufū ʻe he fakapikopiko ʻa hono nima ʻi hono fatafata; pea ʻoku mamahi ia ʻi heʻene toe ʻomi ia ki hono ngutu.
16 Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.
ʻOku poto hake ʻae fakapikopiko ʻi heʻene mahalo ʻaʻana, ʻi he kau tangata ʻe toko fitu ʻoku faʻa tali ʻaki ʻae lea ʻoku totonu.
17 Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.
Ko ia ʻoku ʻalu ange, pea ne kaunoa ʻi ha fakakikihi naʻe ʻikai kau ai ia, ʻoku tatau ia mo ha taha ʻoku puke ha kulī ʻi hono telinga.
18 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,
Hangē ha tangata faha ʻoku lī fano ʻe ia ʻae afi, mo e ngaahi ngahau, mo e mate,
19 är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»
ʻOku pehē pe ʻae tangata ʻoku ne kākaaʻi hono kaungāʻapi, ʻo ne pehē, “ʻIkai ko ʻeku fakavā pe?”
20 När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.
ʻI he ʻikai ha fefie ʻoku mate ʻae afi: pea pehē, ʻi he ʻikai ha fakakovi kuo longo leva ʻae fakakikihi.
21 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.
Hangē ko e malamala ki he malala vela, mo e fefie ki he afi; ʻoku pehē ʻae tangata faʻa fakakikihi kē.
22 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.
Ko e ngaahi lea ʻae tangata faʻa fafana ʻoku hangē ia ko e ngaahi makafokafo, pea ʻoku ʻasi mai ia ki he kakano ʻoe loto.
23 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.
Ko e loungutu lapu mo e loto kovi, ʻoku tatau mo ha konga ipu maumau kuo ʻufiʻufi ʻaki ʻae siliva.
24 En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.
Ko ia ʻoku taufehiʻa, ʻoku lapu ʻaki ʻe ia ʻa hono loungutu, ka ʻoku nofo ʻi hono loto ʻae kākā;
25 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.
ʻOka matamatalelei ʻene lea, ʻoua naʻa ke tui kiate ia: he ʻoku fitu ʻae meʻa fakalielia ʻi hono loto.
26 Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.
Ko ia ʻoku ne fakafufū ʻene fehiʻa ʻaki ʻa ʻene fai kākā, ʻe fakahā ʻa ʻene fai kovi ʻi he ʻao ʻoe fakataha kotoa pē.
27 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.
Ko ia ʻoku keli ʻae luo ʻe tō ia ki ai: pea ko ia ʻoku tekaʻi ʻae maka ʻe toe ʻoho mai ia kiate ia.
28 En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.
ʻOku fehiʻa ʻae ʻelelo loi kiate kinautolu ʻoku mamahi ai; pea ʻoku tupu ʻae malaʻia mei he ngutu ʻoku lapu.
