Ordspråksboken 26
1 Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.
Som snø um sumaren og regn i skurden, so høver ikkje æra for ein dåre.
2 Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.
Som sporven flaksar burt og svala flyg, so råkar ikkje grunnlaus forbanning.
3 Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!
Svipa til hesten, taum til asnet, og ris til ryggen på dårar.
4 Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.
Svar ikkje dåren etter hans dårskap, so du ei skal verta lik han, du og!
5 Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.
Svara dåren etter hans dårskap, so han ei skal tykkja han sjølv er vis!
6 Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.
Føterne høgg han av seg, og vald fær han drikka, han som sender bod med ein dåre.
7 Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.
Visne heng vanfør manns føter, so og ordtak i munnen på dårar
8 Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.
som å binda ein stein i slyngja, soleis er det å gjeva ein dåre æra.
9 Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.
Som klungergrein i handi på drukken mann, so er ordtak i munnen på dårar.
10 En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.
Som ein skyttar som sårar alle, so er den som leiger dåren og kvar som fer framum.
11 Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.
Som hund som snur seg til si eigi spya, so er ein dåre som kjem att til narreskapen sin.
12 Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.
Ser du ein mann som tykkjer sjølv at han er vis, då er det større von for dåren enn for honom.
13 Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.
Letingen segjer: «D’er villdyr på vegen, ei løva i gatorne.»
14 Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.
Døri snur seg på gjengi, og letingen snur seg i sengi.
15 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.
Stikk den late si hand i fatet, han evast med å ta ho upp til munnen att.
16 Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.
Letingen tykkjest visare vera enn sju som gjev vituge svar.
17 Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.
Han triv i øyro på framumfarande hund, han som ryk upp i sinne for trætta som ikkje kjem han ved.
18 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,
Som ein galen som skyt med brennende pilar - drepande skot -
19 är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»
so er ein mann som svik sin næste og segjer: «Eg gjorde det berre på gaman.»
20 När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.
Når veden tryt, so sloknar elden, er baktalar burte, stoggar striden.
21 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.
Som kol vert til gløder og ved til eld, so kveikjer kranglaren kiv.
22 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.
Baktalar-ord er som lostemat, dei glid so godt ned i livet.
23 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.
Som sylv-glasering på skålbrot er brennande lippor når hjarta er vondt.
24 En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.
Med lipporne skaper ein uven seg til, men inni seg gøymer han svik.
25 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.
Gjer han seg blidmælt, tru honom ei, for sju slag styggedom bur i hans hjarta.
26 Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.
Hatet dyl seg i svik, men lyt syna sin vondskap i folkemugen.
27 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.
Den som grev ei grav, skal stupa nedi, den som velter ein stein, skal få han yver seg att.
28 En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.
Den falske tunga hatar deim som ho hev krasa, og den sleipe munnen fører til fall.
