Ordspråksboken 26
1 Såsom snö icke hör till sommaren och regn icke till skördetiden, så höves det ej heller att dåren får ära.
Kā sniegs vasarai un lietus pļaujamam laikam, tā ģeķim nepieder gods.
2 Såsom sparven far sin kos, och såsom svalan flyger bort, så far en oförtjänt förbannelse förbi.
Kā putns nolidinājās, kā bezdelīga aizskrien, tā nenopelnīti lāsti neaizņem.
3 Piskan för hästen, betslet för åsnan och riset för dårarnas rygg!
Zirgam pātaga, ēzelim iemaukti un ģeķa mugurai rīkste.
4 Svara icke dåren efter hans oförnuft, så att du icke själv bliver honom lik.
Neatbildi ģeķim pēc viņa ģeķības, ka tu viņam līdzi netopi.
5 Svara dåren efter hans oförnuft, för att han icke må tycka sig vara vis.
Atbildi ģeķim pēc viņa ģeķības, ka viņš pats neturās par gudru.
6 Den som sänder bud med en dåre, han hugger själv av sig fötterna, och får olycka till dryck.
Darbu uzticēt nelgam rokā, ir nocirst kājas un izbaudīt briesmas.
7 Lika den lames ben, som hänga kraftlösa ned, äro ordspråk i dårars mun.
Kā klibam karājās kājas, tā ģeķa mutē gudrības vārdi.
8 Såsom att binda slungstenen fast vid slungan, så är det att giva ära åt en dåre.
Kas ģeķim dod godu, ir kā kas akmeni piesien pie lingas.
9 Såsom när en törntagg kommer i en drucken mans hand, så är det med ordspråk i dårars mun.
Kā ērkšķi, kas tikuši piedzēruša rokā, tāds ir sakāms vārds ģeķu mutē.
10 En mästare gör själv allt, men dåren lejer, och lejer vem som kommer.
Manīgs visu izdara; bet kas nelgu der, sader tekuli.
11 Lik en hund som vänder åter till i sina spyor dåre som på nytt begynner sitt oförnuft.
Kā suns atiet pie saviem vēmekļiem, tā pat ģeķis atgriežas atpakaļ pie savas ģeķības.
12 Ser du en man som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.
Kad tu redzi vīru, kas savās acīs gudrs, tad no muļķa vairāk cerības, nekā no tāda.
13 Den late säger: »Ett vilddjur är på vägen, ja, ett lejon är på gatorna.
Sliņķis saka: „Jauns lauva uz ceļa, lauva uz ielām!“
14 Dörren vänder sig på sitt gångjärn, och den late vänder sig i sin säng.
Durvis grozās eņģēs, un sliņķis savā gultā.
15 Den late sticker sin hand i fatet, men finner det mödosamt att föra den åter till munnen.
Sliņķis slēpj savu roku azotē, un tam grūti to atkal pie mutes likt.
16 Den late tycker sig vara vis, mer än sju som giva förståndiga svar.
Sliņķis savā prātā gudrāks nekā septiņi, kas runā prātīgi.
17 Lik en som griper en hund i öronen är den som förivrar sig vid andras kiv, där han går fram.
Kas garām ejot iejaucās citu ķildā, ir kā kas suni ņem aiz ausīm.
18 Lik en rasande, som slungar ut brandpilar och skjuter och dödar,
Tā kā, kad (ārprātīgs) par smieklu šautu ar šķēpiem un nāvīgām bultām,
19 är en man som bedrager sin nästa och sedan säger: »Jag gjorde det ju på skämt.»
Tā pat ir, kas savu tuvāko pievīlis saka: Vai to par smieklu vien nedarīju?
20 När veden tager slut, slocknar elden. och när örontasslaren är borta, stillas trätan.
Kad malkas nav, tad uguns izdziest, un kad lišķa nav, tad ķilda rimst.
21 Såsom glöd kommer av kol, och eld av ved, så upptändes kiv av en trätgirig man.
Kā ogles liesmu un malka uguni, tā rējējs cilvēks saceļ ķildu.
22 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.
Lišķa vārdi ir kā saldi kumosi un iet visai pie sirds.
23 Såsom silverglasering på ett söndrigt lerkärl äro kärleksglödande läppar, där hjärtat är ondskefullt.
Dedzīgi vārdi, bet neganta sirds ir poda gabals pārvilkts ar netīru sudrabu.
24 En fiende förställer sig i sitt tal, men i sitt hjärta bär han på svek.
Kas tevi ienīst, ir ar muti draugs, bet savā sirdī viņš domā uz viltu.
25 Om han gör sin röst ljuvlig, så tro honom dock icke, ty sjufaldig styggelse är i hans hjärta.
Kad tas mīlīgi runā, tad netici viņam, jo septiņas negantības viņa sirdī.
26 Hatet brukar list att fördölja sig med, men den hatfulles ondska varder dock uppenbar i församlingen.
Lai gan ienaidu aizsedz ar viltu, tomēr viņa niknums ļaužu priekšā nāks gaismā.
27 Den som gräver en grop, han faller själv däri, och den som vältrar upp en sten, på honom rullar den tillbaka.
Kas bedri rok, tas tanī iekritīs, un kas akmeni veļ uz to tas atvelsies.
28 En lögnaktig tunga hatar dem hon har krossat, och en hal mun kommer fall åstad.
Viltus mēle ienīst to, kam pati dzēlusi, un mīksta mute padara nelaimi.
