Ordspråksboken 19
1 Bättre är en fattig man som vandrar i ostrafflighet än en man som har vrånga läppar och därtill är en dåre.
En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är.
2 Ett obetänksamt sinne, redan det är illa; och den som är snar på foten, han stiger miste.
Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig.
3 En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på HERREN som hennes hjärta vredgas
Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot Herran vredgas.
4 Gods skaffar många vänner, men den arme bliver övergiven av sin vän.
Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten.
5 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han kommer icke undan.
Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa.
6 Många söka en furstes ynnest, och alla äro vänner till den givmilde.
Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver.
7 Den fattige är hatad av alla sina fränder, ännu längre draga sig hans vänner bort ifrån honom; han far efter löften som äro ett intet.
Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet.
8 Den som förvärvar förstånd har sitt liv kärt; den som tager vara på insikt, han finner lycka
Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt.
9 Ett falskt vittne bliver icke ostraffat, och den som främjar lögn, han skall förgås.
Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås.
10 Det höves icke dåren att hava goda dagar, mycket mindre en träl att råda över furstar.
Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar.
11 Förstånd gör en människa tålmodig, och det är hennes ära att tillgiva vad någon har brutit.
Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan.
12 En konungs vrede är såsom ett ungt lejons rytande, hans nåd är såsom dagg på gräset.
Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs.
13 En dåraktig son är sin faders fördärv, och en kvinnas trätor äro ett oavlåtligt takdropp.
En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande.
14 Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från HERREN.
Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af Herranom.
15 Lättja försänker i dåsighet, och den håglöse får lida hunger.
Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida.
16 Den som håller budet får behålla sitt liv; den som ej aktar på sin vandel han varder dödad.
Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö.
17 Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.
Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar Herranom; han skall vedergälla honom godt igen.
18 Tukta din son, medan något hopp är, och åtrå icke att vålla hans död.
Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom;
19 Den som förgår sig i vrede, han må plikta därför, ty om du vill ställa till rätta, så gör du det allenast värre.
Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom.
20 Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis.
Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda.
21 Många planer har en man i sitt hjärta, men HERRENS råd, det bliver beståndande.
Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men Herrans råd blifver beståndandes.
22 Efter en människas goda vilja räknas hennes barmhärtighet, och en fattig man är bättre än en som ljuger.
Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare.
23 HERRENS fruktan för till liv; så får man vila mätt och hemsökes icke av något ont.
Herrans fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne.
24 Den late sticker sin hand i fatet, men gitter icke föra den åter till munnen.
Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen.
25 Slår man bespottaren, så bliver den fåkunnige klok; och tillrättavisar man den förståndige, så vinner han kunskap.
Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig.
26 Den som övar våld mot sin fader eller driver bort sin moder, han är en vanartig och skändlig son.
Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn.
27 Min son, om du icke vill höra tuktan, så far du vilse från de ord som giva kunskap.
Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro.
28 Ett ont vittne bespottar vad rätt är, och de ogudaktigas mun är glupsk efter orätt.
Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena.
29 Straffdomar ligga redo för bespottarna och slag för dårarnas rygg.
Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg.
