4 Mosebok 21
1 Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid med Israel och tog några av dem till fånga.
Och då den Cananeen, Konungen i Arad, som söderut bor, hörde att Israel inkom genom spejares väg, stridde han emot Israel, och förde några af dem fångna.
2 Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till spillo.»
Då lofvade Israel Herranom ett löfte, och sade: Om du gifver detta folket under mina hand, så skall jag gifva deras städer tillspillo.
3 Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand, och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället namnet Horma.
Och Herren hörde Israels bön, och gaf dem de Cananeer, och de gjorde dem tillspillo med deras städer; och kallade det rummet Horma.
4 Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet till, för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev folket otåligt.
Sedan drogo de ifrå berget Hor, på den vägen åt röda hafvet, att de skulle draga omkring de Edomeers land. Och folket vardt ledse på vägen.
5 Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: »Varför haven I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den usla föda vi få.»
Och folket talade emot Gud, och emot Mose: Hvi hafver du fört oss utur Egypten, att vi skulle dö i öknene? Ty här är hvarken bröd eller vatten, och vår själ vämjar öfver denna lösa maten.
6 Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
Då sände Herren ibland folket brännande ormar; de beto folket, så att mycket folk i Israel blef dödt.
7 Då kom folket till Mose och sade: »Vi hava syndat därmed att vi talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tager bort dessa ormar ifrån oss.» Och Mose bad för folket.
Så kommo de till Mose, och sade: Vi hafve syndat, att vi emot Herran och emot dig talat hafve; bed Herran, att han tager dessa ormarna ifrån oss. Mose bad för folket.
8 Då sade HERREN till Mose: »Gör dig en orm och sätt upp den på en stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den, så skall han bliva vid liv.»
Då sade Herren till Mose: Gör dig en kopparorm, och res honom upp för ett tecken; hvilken som biten är, och ser uppå honom, han skall lefva.
9 Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång; när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på kopparormen och blev så vid liv.
Så gjorde Mose en kopparorm, och reste honom upp för ett tecken, och om någor vardt biten af orme, så såg han på den kopparormen, och blef vid lif.
10 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
Och Israels barn drogo ut, och lägrade sig i Oboth.
11 och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i öknen som ligger framför Moab, österut.
Och ifrån Oboth drogo de ut, och lägrade sig i Ijim vid berget Abarim, uti den öknene tvärtöfver Moab österut.
12 Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
Dädan drogo de, och lägrade sig vid den bäcken Sared.
13 Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp, flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram mellan Moabs land och amoréernas.
Dädan drogo de, och lägrade sig på denna sidone vid Arnon, hvilket i öknene är, och sträcker sig ut ifrå de Amoreers landsändar; ty Arnon är Moabs landamäre, emellan Moab och de Amoreer.
14 Därför heter det i »Boken om HERRENS krig»: »Vaheb i Sufa och dalarna där Arnon går fram,
Deraf säger man uti den bokene om Herrans strider: Den höga bergklippan allt intill skyn, och intill Arnons bäck;
15 och dalarnas sluttning, som sänker sig mot Ars bygd och stöder sig mot Moabs gräns.»
Och intill bäcksens källo, hvilken räcker allt intill den staden Ar, och böjer sig, och är Moabs gränsa.
16 Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN sade till Mose: »Församla folket, så vill jag giva dem vatten.»
Och dädan drogo de till brunnen; det är den brunnen, der Herren af sade till Mose: Församla folket, jag vill gifva dem vatten.
17 Då sjöng Israel denna sång: »Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den,
Då söng Israel denna visona, och söngo emot hvarannan öfver brunnen:
18 om brunnen som furstar grävde, som folkets ypperste borrade, med spiran, med sina stavar.
Denna är den brunnen, som de Förstar grafvit hafva; de ädle i folket hafva grafvit honom, genom läraren och deras stafrar. Ifrå denne öknene drogo de till Mattana;
19 Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel, från: Nahaliel till Bamot,
Och ifrå Mattana till Nahaliel, och ifrå Nahaliel till Bamoth;
20 från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga, där man kan se ut över ödemarken.
Och ifrå Bamoth till den dalen, som ligger i Moabs mark, vid det höga berget Pisga, som vet åt öknene.
21 Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och lät säga:
Och Israel sände båd till Sihon, de Amoreers Konung, och lät säga honom:
22 »Låt mig taga genom ditt land. Vi skola icke vika av ifrån vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna. Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
Låt mig draga igenom ditt land; vi vilje intet vika in på åkrar, eller in på vingårdar; vi vilje icke heller dricka brunnvattnet; landstråtena vilje vi fara, tilldess vi komme genom dina landsändar.
23 Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område, utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen, till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med Israel.
Men Sihon tillstadde icke Israels barn gå igenom sina landsändar; utan församlade allt sitt folk, och drog emot Israel i öknena. Och som han kom till Jahza, stridde han emot Israel.
24 Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons barns gräns var befäst.
Men Israel slog honom med svärdsegg, och tog hans land in, ifrån Arnon allt intill Jabbok, och allt intill Ammons barn; förty Ammons landsändar voro faste.
25 Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
Alltså tog Israel alla dessa städerna, och bodde i alla de Amoreers städer, i Hesbon, och alla hans döttrar.
26 Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån honom hela hans land ända till Arnon.
Ty staden Hesbon hörde Sihon Amoreers Konunge till, och han hade tillförene stridt med de Moabiters Konung, och vunnit honom af all hans land, allt intill Arnon.
27 Därför säga skalderna: »Kommen till Hesbon! Byggas och befästas skall Sihons stad.
Deraf säger man i ordspråket: Kommer till Hesbon, att man bygger och upprättar den staden Sihon.
28 Ty eld gick ut från Hesbon, en låga från Sihons stad; den förtärde Ar i Moab, dem som bodde på Arnons höjder.
Ty en eld är utgången af Hesbon, en låge af den staden Sihon; han hafver uppfrätit Ar de Moabiters; och de der bo i de höjder Arnon.
29 Ve dig, Moab! Förlorat är du, Kemos' folk! Han lät sina söner bliva slagna på flykten och sina döttrar föras bort i fångenskap, bort till amoréernas konung, Sihon.
Ve dig, Moab; du Chemos folk äst förgånget. Man hafver hans söner slagit på flyktena, och fört hans döttrar fångna till Sihon, de Amoreers Konung.
30 Vi sköto ned dem -- förlorat var Hesbon, landet ända till Dibon; vi härjade ända till Nofa, Nofa, som når till Medeba.»
Deras härlighet är vorden omintet, ifrå Hesbon intill Dibon; hon är förstörd allt intill Nopha, hvilken räcker allt intill Medeba.
31 Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
Så bodde Israel uti de Amoreers lande.
32 Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
Och Mose sände ut spejare till Jaeser, och de vunno dess döttrar, och togo de Amoreer in, som deruti voro;
33 Sedan vände de sig åt annat hål. och drogo upp åt Basan till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till strid mot dem, till Edrei.
Och vände om, och drogo uppåt den vägen till Basan. Då drog Og, Konungen i Basan, ut emot dem med allt sitt folk, till att strida i Edrei.
34 Men HERREN sade till Mose: »Frukta icke för honom, ty i din hand har jag givit honom och allt hans folk och hans land. Och du skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
Och Herren sade till Mose: Frukta dig intet för honom; ty jag hafver gifvit honom i dina hand med land och folk; och du skall göra med honom, såsom du med Sihon, de Amoreers Konung, gjort hafver, hvilken i Hesbon bodde.
35 Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto ingen av dem slippa undan. Så intogo de hans land.
Och de slogo honom och hans söner, och allt hans folk, tilldess att ingen var igen; och togo det landet in.
