< Nehemja 5 >
1 Och männen av folket med sina hustrur hovo upp ett stort rop mot sina judiska bröder.
Pea naʻe lāunga lahi ʻae kakai mo honau ngaahi uaifi ki honau ngaahi kāinga ko e kakai Siu.
2 Några sade: »Vi med våra söner och döttrar äro många; låt oss få säd, så att vi hava att äta och kunna bliva vid liv.»
He naʻe ai ʻae niʻihi naʻe lea ʻo pehē, “Ko kimautolu, ko homau ngaahi foha, mo homau ngaahi ʻofefine ʻoku mau tokolahi: ko ia ʻoku mau toʻo hake ai ʻae uite maʻanautolu, koeʻuhi ke mau kai, pea moʻui.”
3 Och några sade: »Våra åkrar, vingårdar och hus måste vi pantsätta; låt oss få säd till att stilla vår hunger.»
Naʻe ai mo e niʻihi naʻa nau lea, [ʻo pehē], “Kuo mau maʻu paʻanga koeʻuhi ko homau ngaahi fonua, mo e ngoue vaine, mo e ngaahi fale, koeʻuhi ke mau fakatau ʻae uite, ko e meʻa ʻi he honge.”
4 Och andra sade: »Vi hava måst låna penningar på våra åkrar och vingårdar till skatten åt konungen.
Pea naʻe ʻi ai ʻae niʻihi foki naʻe pehē, “Kuo mau nō ʻae ngaahi paʻanga maʻae tukuhau ʻae tuʻi, pea fakamoʻua ki ai homau ngaahi fonua mo e ngoue vaine.
5 Nu äro ju våra kroppar lika goda som våra bröders kroppar, och våra barn lika goda som deras barn; men ändå måste vi giva våra söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar hava redan blivit givna i träldom, utan att vi förmå göra något därvid, eftersom våra åkrar och vingårdar äro i andras händer.»
Ka ko eni ko homau kakano ʻoku tatau mo e kakano ʻo homau kāinga, mo ʻemau fānau ʻoku hangē ko ʻenau fānau: pea vakai, ʻoku mau fakapōpulaʻi homau ngaahi foha, mo homau ngaahi ʻofefine ke hoko ko e kau tamaioʻeiki, pea ko e niʻihi ʻo homau ʻofefine kuo fakahoko ni ki he fakapōpula: pea ʻoku ʻikai temau mafai ke huhuʻi ʻakinautolu; he ko e kau tangata kehe kuo maʻu homau fonua mo ʻemau ngoue vaine.”
6 När jag nu hörde deras rop och hörde dessa ord, blev jag mycket vred.
Pea ne u ʻita lahi ʻi heʻeku fanongo ki heʻenau tangi mo e ngaahi lea ni.
7 Och sedan jag hade gått till råds med mig själv, förebrådde jag ädlingarna och föreståndarna och sade till dem: »Det är ocker I bedriven mot varandra.» Därefter sammankallade jag en stor folkförsamling emot dem.
Pea ne u fakalaulauloto, pea u valoki ʻae ngaahi houʻeiki, mo e kau pule, pea u pehē kiate kinautolu, ʻOku mou maʻu totongi lahi, taki taha mei hono tokoua. Pea ne u fokotuʻu hake ʻae fuʻu tokolahi ke taʻofi kiate kinautolu.
8 Och jag sade till dem: »Vi hava efter förmåga friköpt våra judiska bröder som voro sålda åt hedningarna. Skolen nu I sälja edra bröder? Skola de behöva sälja sig åt oss?» Då tego de och hade intet att svara.
Pea ne u pehē kiate kinautolu, “Kuo fai ʻekimautolu ʻo fakatatau mo ʻemau mafai, ʻae huhuʻi ʻo homau kāinga ko e kakai Siu, ʻaia naʻe fakatau ki he kakai hiteni; pea temou fakatau koā ʻa homou ngaahi kāinga? Pe ʻe fakatau koā ʻakinautolu kiate kimautolu?” Pea naʻa nau longo pe, ʻo ʻikai ʻilo ha meʻa ke lea ʻaki.
9 Och jag sade: »Vad I gören är icke rätt. I borden ju vandra i vår Guds fruktan, så att våra fiender, hedningarna, ej finge orsak att smäda oss.
Pea ne u pehē foki, “Ko ia ʻoku mou fai ʻoku ʻikai lelei: ʻikai ʻoku ngali ke mou ʻalu pe ʻi he manavahē ki hotau ʻOtua telia ʻae manuki ʻoe hiteni ko hotau ngaahi fili?
10 Också jag och mina bröder och mina tjänare hava penningar och säd att fordra av dem; låt oss nu avstå från vår fordran.
ʻE totonu foki ka ne ko au mo hoku kāinga mo ʻeku kau tamaioʻeiki, ke mau tala totongi kiate kinautolu ʻi he paʻanga mo e uite: ʻoku ou kole kiate kimoutolu ketau tuku muʻa ʻae tangi totongi ni.
11 Given dem redan i dag tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och skänken efter den ränta på penningarna, på säden, på vinet och oljan, som I haven att fordra av dem.»
ʻOku ou kole kiate kimoutolu, mou toe ʻatu kiate kinautolu he ʻaho ni, honau fonua, mo ʻenau ngoue vaine, mo ʻenau ngoue ʻolive, mo honau ngaahi fale, mo hono teau ʻoe vahe ʻo ʻenau ngaahi paʻanga, mo e uite, mo e uaine, mo e lolo, ʻaia ʻoku mou tangi ke maʻu mālohi ʻiate kinautolu.”
12 De svarade: »Vi vilja giva det tillbaka och icke utkräva något av dem; vi vilja göra såsom du har sagt.» Och jag tog en ed av dem, sedan jag hade tillkallat prästerna, att de skulle göra så.
Pea naʻa nau pehē mai, “Te mau toe ʻatu, pea ʻe ʻikai te mau tala ha meʻa ʻe taha ki ai; ko ia te mau fai ʻo hangē ko hoʻo lea.” Pea ne u ui ke haʻu ʻae kau taulaʻeiki, pea u fakafuakava ʻakinautolu, koeʻuhi ke nau fai ʻo fakatatau ki he lea papau ni.
13 Därjämte skakade jag fånget på min mantel och sade: »Var och en som icke håller detta sitt ord, honom må Gud så skaka bort ifrån hans hus och hans gods; ja, varde han så utskakad och tom på allt.» Och hela församlingen sade: »Amen», och lovade HERREN. Därefter gjorde folket såsom det var sagt.
Pea naʻaku tupetupeʻi hoku kofu foki, ʻo pehē, “Ke tupetupeʻi pehē ʻe he ʻOtua ʻae tangata kotoa pē mei hono fale, pea mei heʻene ngāue, ʻaia ʻoku ʻikai fakamoʻoni ki he lea ni, ʻio, ke tupetupeʻi ia kituʻa, pea liʻaki.” Pea naʻe pehē ʻe he fakataha kotoa pē, “ʻEmeni,” mo nau fakafetaʻi kia Sihova. Pea naʻe fai ʻe he kakai ʻo fakatatau ki he lea ni.
14 Ytterligare är att nämna att från den dag då jag förordnades att vara ståthållare över dem i Juda land, alltså från Artasastas tjugonde regeringsår ända till hans trettioandra, tolv hela år, varken jag eller mina bröder åto av ståthållarkosten.
Pea ko eni foki, talu ʻae kuonga ko ia naʻe fakanofo au ko honau pule ʻi he fonua ʻo Siuta, mei he taʻu ʻe uofulu ʻo hoko ki he taʻu ʻe tolungofulu ma ua ʻo ʻAtakisekisi ko e tuʻi, ʻaia ko e taʻu ʻe hongofulu ma ua, ko au mo hoku kāinga naʻe ʻikai te mau kai ʻae meʻakai ʻae pule.
15 De förra ståthållarna, de som hade varit före mig, hade betungat folket och tagit av dem mat och vin till ett värde av mer än fyrtio siklar silver, och jämväl deras tjänare hade förfarit hårt mot folket. Men så gjorde icke jag, ty jag fruktade Gud.
Ka ko e ngaahi pule naʻe ʻi muʻa ʻiate au naʻe moʻua ki ai ʻae kakai, pea naʻa nau maʻu ʻiate kinautolu ʻae mā mo e uaine, mo e sikeli siliva ʻe fāngofulu; ʻio, ko ʻenau kau tamaioʻeiki naʻa nau pule ki he kakai: ka naʻe ʻikai te u pehē, ko e meʻa ʻi he manavahē ki he ʻOtua.
16 Dessutom höll jag i att arbeta på muren, och ingen åker köpte vi oss; och alla mina tjänare voro församlade vid arbetet där.
Ko e moʻoni ne u fai maʻu pe ʻi he ngāue ʻae ʻā maka ni, pea naʻe ʻikai te mau fakatau ha potu fonua: pea naʻe tānaki fakataha ʻa ʻeku kau tamaioʻeiki kotoa pē ʻi ai ki he ngāue.
17 Och av judarna och deras föreståndare åto ett hundra femtio man vid mitt bord, förutom dem som kommo till oss ifrån folken runt omkring oss.
Pea naʻe ʻi heʻeku keinangaʻanga foki ʻae kau Siu ʻe toko teau mo e nimangofulu, mo e kau pule, kaeʻumaʻā ʻakinautolu naʻe haʻu kiate kimautolu mei he hiteni ʻoku tuʻu takatakai ʻiate kimautolu.
18 Och vad som tillreddes för var dag, nämligen en oxe och sex utsökta får, förutom fåglar, det tillreddes på min bekostnad; och var tionde dag anskaffades mycket vin av alla slag. Men likväl krävde jag icke ut ståthållarkosten, eftersom arbetet tyngde så svårt på folket.
Pea ko eni ko e meʻa naʻe teu kiate au ʻi he ʻaho kotoa pē, ko e pulu ʻe taha mo e sipi lelei ʻe ono; pea mo e fanga moa naʻe teuʻi kiate au, pea tuʻo taha ʻi he ʻaho ʻe hongofulu naʻe ʻomi ʻae tokonaki ʻoe ngaahi uaine kehekehe: pea neongo ʻae meʻa lahi ni kotoa pē, naʻe ʻikai te u maʻu ʻae mangisi ʻae pule, koeʻuhi naʻe māfasia lahi ʻae kakai ni.
19 Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk, och räkna mig det till godo!
ʻE hoku ʻOtua, ke ke manatuʻi au ke u lelei ai, ʻo fakatatau ki he meʻa kotoa pē naʻaku fai mā ʻae kakai ni.