Nahum 1
1 Detta är en utsaga om Nineve, den bok som innehåller elkositen Nahums syn.
Detta är tungen öfver Nineve, och Nahums Propheties bok af Elkos.
2 HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare, ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas. En hämnare är HERREN mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender.
Gud är nitisk, och Herren är en hämnare; ja, en hämnare är Herren, och grym. Herren är en hämnare uppå sina fiendar, och den der sina ovänner intet förgäter.
3 HERREN är långmodig, men han är stor i kraft, och ingalunda låter han någon bliva ostraffad. HERREN har sin väg i storm och oväder och molnen äro dammet efter hans fötter.
Herren är tålig, och af stora magt, och låter intet ostraffadt blifva. Han är Herren, hvilkens vägar äro uti väder och storm, och tjockt moln under hans fötter;
4 Han näpser havet och låter det uttorka och alla strömmar låter han sina bort. Då försmäkta Basan och Karmel, Libanons grönska försmäktar.
Den som näpser hafvet, och förtorkar det, och uttorkar alla floder; Basan och Carmel försmäkta, och hvad som blomstras på Libanons berg, det måste försmäkta för honom.
5 Bergen bäva för honom, och höjderna försmälta av ångest. Jorden röres upp för hans ansikte, jordens krets med alla som bo därpå.
Bergen bäfva för honom, och högarna förgås; jorden darrar för honom; dertill jordenes krets, och alle de som bo der uppå.
6 Vem kan bestå för hans ogunst, och vem kan uthärda hans vrede glöd? Hans förtörnelse utgjuter sig såsom eld, och klipporna rämna inför honom.
Ho kan blifva ståndandes för hans vrede? Och ho kan blifva för hans grymhet? Hans vrede brinner såsom en eld, och hällebergen remna för honom.
7 HERREN är god, ett värn i nödens tid, och han låter sig vårda om dem som förtrösta på honom.
Herren är mild, och ett fäste uti nödenes tid; och känner dem som trösta uppå honom.
8 Men genom en störtflod gör han ände på platsen där den staden står, och hans fiender förföljas av mörker.
När floden löper öfver, så gör han en ända med henne; men sina fiendar förföljer han med mörker.
9 Ja, på edert anslag mot HERREN gör han ände, icke två gånger behöver hemsökelsen drabba.
Hvad är då det, som I tagen eder före emot Herran? Han låter del dock intet af varda; ty bedröfvelsen skall icke vara evinnerliga.
10 Ty om de ock äro hopslingrade såsom törnsnår och så fulla av livssaft, som deras dryck är av must, skola de likväl alla förbrännas såsom torrt strå.
Ty lika som när törne, de ännu om hvartannat växa, och bästa musten hafva, varda uppbränd såsom hel torr strå;
11 Ty från dig drog ut en man som hade onda anslag mot HERREN, en vilkens rådslag voro fördärv.
Alltså varder det skalkarådet, som af dig kommer, ondt tänkandes emot Herran.
12 Så säger HERREN: »Huru starka och huru många de ock må vara, skola de ändå mejas av och försvinna; och om jag förr har plågat dig, så skall jag nu ej göra det mer.
Detta säger Herren: De komme så tillrustade och mägtige som de vilja, så skola de likväl omkullhuggne varda, och gå sin kos; ty jag vill ödmjuka dig, men dock icke platt förderfva dig;
13 Ty nu skall jag bryta sönder de ok han har lagt på dig, och hans band skall jag slita av.»
Utan vill då kasta hans ok, som du drager, ifrå dig och slita din band sönder.
14 Men om dig bjuder HERREN så »Ingen avkomma av ditt namn skall mer få finnas. Ur dina gudars hus skall jag utrota alla beläten, både skurna och gjutna. En grav bereder jag åt dig, ty på skam har du kommit.»
Men emot dig hafver Herren budit, att ingen dins namns säd mer blifva skall. Uti dins guds huse vill jag förgöra dig; jag skall gifva dig ena graf ibland afgudar och beläte, och du måste till skam varda.
15 Se, över bergen nalkas glädjebudbärarens fötter hans som förkunnar frid: »Fira dina högtider, Juda, infria dina löften. Ty ej mer skall fördärvaren draga fram mot dig; han varder förgjord i grund.» Delvis alfabetisk sång; se Poesi i a Ordförkl.
Si, på bergen komma ens god bådskaps fötter, den der god tiden de bär: Håll dina högtider, Juda, och betala din löfte; ty skalken skall icke mer komma öfver dig; det är platt ute med honom.
