Matteus 15
1 Härefter kommo fariséer och skriftlärde från Jerusalem till Jesus och sade:
aparaM yirUzAlamnagarIyAH katipayA adhyApakAH phirUzinazca yIzoH samIpamAgatya kathayAmAsuH,
2 »Varför överträda dina lärjungar de äldstes stadgar? De två ju icke sina händer, när de skola äta.»
tava ziSyAH kimartham aprakSAlitakarai rbhakSitvA paramparAgataM prAcInAnAM vyavahAraM laGvante?
3 Men han svarade och sade till dem: »Varför överträden I själva Guds bud, för edra stadgars skull?
tato yIzuH pratyuvAca, yUyaM paramparAgatAcAreNa kuta IzvarAjJAM laGvadhve|
4 Gud har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och: 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'
Izvara ityAjJApayat, tvaM nijapitarau saMmanyethAH, yena ca nijapitarau nindyete, sa nizcitaM mriyeta;
5 Men I sägen, att om någon säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom offergåva', då behöver han alls icke hedra sin fader eller sin moder.
kintu yUyaM vadatha, yaH svajanakaM svajananIM vA vAkyamidaM vadati, yuvAM matto yallabhethe, tat nyavidyata,
6 I haven så gjort Guds budord om intet, för edra stadgars skull.
sa nijapitarau puna rna saMmaMsyate| itthaM yUyaM paramparAgatena sveSAmAcAreNezvarIyAjJAM lumpatha|
7 I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade:
re kapaTinaH sarvve yizayiyo yuSmAnadhi bhaviSyadvacanAnyetAni samyag uktavAn|
8 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;
vadanai rmanujA ete samAyAnti madantikaM| tathAdharai rmadIyaJca mAnaM kurvvanti te narAH|
9 och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'»
kintu teSAM mano matto vidUraeva tiSThati| zikSayanto vidhIn nrAjJA bhajante mAM mudhaiva te|
10 Och han kallade folket till sig och sade till dem: »Hören och förstån.
tato yIzu rlokAn AhUya proktavAn, yUyaM zrutvA budhyadhbaM|
11 Icke vad som går in i munnen orenar människan, men vad som går ut ifrån munnen, det orenar människan.»
yanmukhaM pravizati, tat manujam amedhyaM na karoti, kintu yadAsyAt nirgacchati, tadeva mAnuSamamedhyI karotI|
12 Då trädde hans lärjungar fram och sade till honom: »Vet du, att när fariséerna hörde det du nu sade, var det för dem en stötesten?»
tadAnIM ziSyA Agatya tasmai kathayAJcakruH, etAM kathAM zrutvA phirUzino vyarajyanta, tat kiM bhavatA jJAyate?
13 Men han svarade och sade: »Var planta som min himmelske Fader icke har planterat skall ryckas upp med rötterna.
sa pratyavadat, mama svargasthaH pitA yaM kaJcidaGkuraM nAropayat, sa utpAvdyate|
14 Frågen icke efter dem. De äro blinda ledare; och om en blind leder en blind, så falla de båda i gropen.»
te tiSThantu, te andhamanujAnAm andhamArgadarzakA eva; yadyandho'ndhaM panthAnaM darzayati, tarhyubhau gartte patataH|
15 Då tog Petrus till orda och sade till honom: »Uttyd för oss detta bildliga tal.»
tadA pitarastaM pratyavadat, dRSTAntamimamasmAn bodhayatu|
16 Han sade: »Ären då också I ännu utan förstånd?
yIzunA proktaM, yUyamadya yAvat kimabodhAH stha?
17 Insen I icke att allt som går in i munnen, det går ned i buken och har sin naturliga utgång?
kathAmimAM kiM na budhyadhbe? yadAsyaM previzati, tad udare patan bahirniryAti,
18 Men vad som går ut ifrån munnen, det kommer från hjärtat, och det är detta som orenar människan.
kintvAsyAd yanniryAti, tad antaHkaraNAt niryAtatvAt manujamamedhyaM karoti|
19 Ty från hjärtat komma onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse.
yato'ntaHkaraNAt kucintA badhaH pAradArikatA vezyAgamanaM cairyyaM mithyAsAkSyam IzvaranindA caitAni sarvvANi niryyAnti|
20 Det är detta som orenar människan; men att äta med otvagna händer, det orenar icke människan.»
etAni manuSyamapavitrI kurvvanti kintvaprakSAlitakareNa bhojanaM manujamamedhyaM na karoti|
21 Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till trakten av Tyrus och Sidon.
anantaraM yIzustasmAt sthAnAt prasthAya sorasIdonnagarayoH sImAmupatasyau|
22 Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas svårt av en ond ande.»
tadA tatsImAtaH kAcit kinAnIyA yoSid Agatya tamuccairuvAca, he prabho dAyUdaH santAna, mamaikA duhitAste sA bhUtagrastA satI mahAklezaM prApnoti mama dayasva|
23 Men han svarade henne icke ett ord. Då trädde hans lärjungar fram och bådo honom och sade: »Giv henne besked; hon förföljer oss ju med sitt ropande.»
kintu yIzustAM kimapi noktavAn, tataH ziSyA Agatya taM nivedayAmAsuH, eSA yoSid asmAkaM pazcAd uccairAhUyAgacchati, enAM visRjatu|
24 Han svarade och sade: »Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus.»
tadA sa pratyavadat, isrAyelgotrasya hAritameSAn vinA kasyApyanyasya samIpaM nAhaM preSitosmi|
25 Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: »Herre, hjälp mig.»
tataH sA nArIsamAgatya taM praNamya jagAda, he prabho mAmupakuru|
26 Då svarade han och sade: »Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»
sa uktavAn, bAlakAnAM bhakSyamAdAya sArameyebhyo dAnaM nocitaM|
27 Hon sade: »Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de smulor som falla ifrån deras herrars bord.»
tadA sA babhASe, he prabho, tat satyaM, tathApi prabho rbhaJcAd yaducchiSTaM patati, tat sArameyAH khAdanti|
28 Då svarade Jesus och sade till henne: »O kvinna, din tro är stor. Ske dig såsom du vill.» Och hennes dotter var frisk ifrån den stunden.
tato yIzuH pratyavadat, he yoSit, tava vizvAso mahAn tasmAt tava manobhilaSitaM sidyyatu, tena tasyAH kanyA tasminneva daNDe nirAmayAbhavat|
29 Men Jesus gick därifrån vidare och kom till Galileiska sjön. Och han gick upp på berget och satte sig där.
anantaraM yIzastasmAt sthAnAt prasthAya gAlIlsAgarasya sannidhimAgatya dharAdharamAruhya tatropaviveza|
30 Då kom mycket folk till honom, och de hade med sig halta, blinda, dövstumma, lytta och många andra; dem lade de ned för hans fötter, och han botade dem,
pazcAt jananivaho bahUn khaJcAndhamUkazuSkakaramAnuSAn AdAya yIzoH samIpamAgatya taccaraNAntike sthApayAmAsuH, tataH sA tAn nirAmayAn akarot|
31 så att folket förundrade sig, när de funno dövstumma tala, lytta vara friska och färdiga, halta gå och blinda se. Och man prisade Israels Gud.
itthaM mUkA vAkyaM vadanti, zuSkakarAH svAsthyamAyAnti, paGgavo gacchanti, andhA vIkSante, iti vilokya lokA vismayaM manyamAnA isrAyela IzvaraM dhanyaM babhASire|
32 Och Jesus kallade sina lärjungar till sig och sade: »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta; och jag vill icke låta dem gå ifrån mig fastande, för att de icke skola uppgivas på vägen.»
tadAnIM yIzuH svaziSyAn AhUya gaditavAn, etajjananivaheSu mama dayA jAyate, ete dinatrayaM mayA sAkaM santi, eSAM bhakSyavastu ca kaJcidapi nAsti, tasmAdahametAnakRtAhArAn na visrakSyAmi, tathAtve vartmamadhye klAmyeSuH|
33 Då sade lärjungarna till honom: »Varifrån skola vi här, i en öken, få så mycket bröd, att vi kunna mätta så mycket folk?»
tadA ziSyA UcuH, etasmin prAntaramadhya etAvato martyAn tarpayituM vayaM kutra pUpAn prApsyAmaH?
34 Jesus frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju, och därtill några få småfiskar.»
yIzurapRcchat, yuSmAkaM nikaTe kati pUpA Asate? ta UcuH, saptapUpA alpAH kSudramInAzca santi|
35 Då tillsade han folket att lägra sig på marken.
tadAnIM sa lokanivahaM bhUmAvupaveSTum Adizya
36 Och han tog de sju bröden, så ock fiskarna, och tackade Gud och bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket.
tAn saptapUpAn mInAMzca gRhlan IzvarIyaguNAn anUdya bhaMktvA ziSyebhyo dadau, ziSyA lokebhyo daduH|
37 Så åto de alla och blevo mätta. Och de överblivna styckena samlade man sedan upp, sju korgar fulla.
tataH sarvve bhuktvA tRptavantaH; tadavaziSTabhakSyeNa saptaDalakAn paripUryya saMjagRhuH|
38 Men de som hade ätit voro fyra tusen män, förutom kvinnor och barn.
te bhoktAro yoSito bAlakAMzca vihAya prAyeNa catuHsahasrANi puruSA Asan|
39 Sedan lät han folket skiljas åt och steg i båten och for till Magadans område.
tataH paraM sa jananivahaM visRjya tarimAruhya magdalApradezaM gatavAn|
