Markus 6
1 Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.
And he went forth from thence, and cometh into his own city, —and his disciples follow him.
2 Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: »Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?
And, when it was Sabbath, he began to be teaching in the synagogue, and, the greater part, as they heard, were being struck with astonishment, saying—Whence hath this man these things?—and—What the wisdom which hath been given to this man?—and—Such mighty works as these, through his hands, are coming to pass!
3 Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?» Så blev han för dem en stötesten.
Is not, this, the carpenter? the son of Mary, the brother of James and Joses and Judas and Simon? And are not his sisters here with us?—and they were finding cause of stumbling in him.
4 Då sade Jesus till dem: »En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.»
And Jesus was saying unto them—A prophet is not without honour, save in his own city and among his kinsfolk, and in his house;
5 Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
and he could not, there, do so much as a single mighty work, —save, on a few sick, he laid his hands and cured them.
6 Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.
And he marvelled because of their unbelief. And he was going round the villages in a circuit, teaching.
7 Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.
And he calleth near the twelve, and began to be sending them forth two and two, —and was giving them authority over the impure spirits:
8 Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.
and charged them that they should take, nothing, for a journey, save a staff only, —no bread, no satchel, no copper, for the belt;
9 Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.
but having bound on light sandals, and not to put on, two tunics;
10 Och han sade till dem: »När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
and he was saying unto them—Wheresoever ye shall enter into a house, there, abide, until ye go forth from thence;
11 Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.»
And, whatsoever place shall not welcome you nor hearken unto you, when ye are going forth from thence, shake off the dust that is under you feet, for a witness against them.
12 Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
And they went forth and made proclamation, in order that men should repent;
13 och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
and, many demons, were they casting out, —and were anointing with oil, many sick, and were curing them.
14 Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: »Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.»
And King Herod heard, —for, famous, had become his name; and he was saying—John the Immerser hath arisen from among the dead, and, for this cause, are the powers working mightily in him;
15 Men andra sade: »Det är Elias.» Andra åter sade: »Det är en profet, lik de andra profeterna.»
But, others, were saying—It is Elijah, and, others were saying—A prophet, like one of the prophets!
16 Men när Herodes hörde detta, sade han: »Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda.»
But, when Herod heard, he was saying—He whom I beheaded—John, the same, hath been raised.
17 Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,
For, Herod himself, had sent and secured John and bound him in prison, for the sake of Herodias the wife of Philip his brother, —for, her, had he married,
18 och Johannes hade då sagt till honom: »Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru.»
For John had been saying to Herod—It is not allowed thee, to have, the wife of thy brother.
19 Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.
And, Herodias, was cherishing [a grudge] against him, and wishing, to slay him, —and could not;
20 Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.
for, Herod, stood in fear of John, knowing him to be a man righteous and holy, —and was keeping him safe; and, when he heard him, he paid earnest heed, and, with pleasure, used to listen to him.
21 Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.
And, an opportune day arriving, when Herod on his birthday made a feast for his nobles, and for the rulers of thousands and for the first men of Galilee,
22 Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: »Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det.»
when the daughter of this very Herodias came in and danced, she pleased Herod and those reclining together, and, the king, said unto the damsel—Ask me what thou wilt, and I will give it thee;
23 Ja, han lovade henne detta med ed och sade: »Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike.»
and he took an oath to her—Whatsoever thou shalt ask me, I will give thee, unto half my kingdom.
24 Då gick hon ut och frågade sin moder: »Vad skall jag begära?» Hon svarade: »Johannes döparens huvud.»
And, going out, she said unto her mother—What shall I ask? and she said—The head of John the Immerser;
25 Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: »Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud.»
And, coming in straightway, with hast, unto the king, she asked, saying—I desire, that, forthwith, thou give me, upon a charger, the head of John the Immerser.
26 Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
And, though the king was, very grieved, yet, by reason of the oaths, and of them who were reclining, he would not refuse her.
27 Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
And the king, straightway, sending off a guard, gave orders to bring his head.
28 och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.
And, departing, he beheaded him in the prison, and brought his head upon a charger, and gave it unto the damsel—and, the damsel, gave it unto her mother.
29 Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.
And, hearing of it, his disciples went and took away his corpse, and laid it in a tomb.
30 Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
And the apostles gather themselves together unto Jesus, and reported unto him all things, as many as they had done, and as many as they had taught.
31 Då sade han till dem: »Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet.» Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.
And he saith unto them—Come, ye yourselves, apart, into a desert place, and rest yourselves a little. For they who were coming and they who were going were many, and, not even to eat, were they finding fitting opportunity.
32 De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.
And they departed, in the boat, into a desert place, apart.
33 Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.
And many saw them going away, and took note of it, and, afoot, from all the cities, ran they together thither, —and outwent them.
34 När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro »lika får som icke hade någon herde»; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.
And, coming forth, he saw, a great multitude, and was moved with compassion towards them, because they were like sheep having no shepherd, and he began to be teaching them many things.
35 Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: »Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.
And, already, a late hour, having arrived, his disciples came unto him and were saying, A desert, is the place, and it is, already, a late hour:
36 Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta.»
dismiss them, that, departing into the surrounding hamlets and villages, they may buy themselves something to eat.
37 Men han svarade och sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade honom: »Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?»
But, he, answering said to them—Ye, give them, to eat. And they say unto him—Shall we depart and buy two hundred denaries’ worth of loaves, and give them to eat?
38 Men han sade till dem: »Huru många bröd haven I? Gån och sen efter.» Sedan de hade gjort så, svarade de: »Fem, och därtill två fiskar.»
And, he, saith unto them—How many loaves, have ye? Go, see! And, getting to know, they say—Five, and, two fishes.
39 Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.
And he gave them orders, that all should be made recline, in parties, upon, the green grass.
40 Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
And they fell back, in companies, by hundreds and by fifties.
41 Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
And, taking the five loaves, and the two fishes, looking up into heaven, he blessed, and brake up the loaves, and began giving unto the disciples, that they might set before them, and, the two fishes, divided he, unto all.
42 Och de åto alla och blevo mätta.
And they did all eat, and were filled.
43 Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.
And they took up broken pieces, twelve baskets, full measure, and from the fishes.
44 Och det var fem tusen män som hade ätit.
And they who did eat the loaves were, five thousand men.
45 Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.
And, straightway, constrained he his disciples to enter into the boat, and be going forward to the other side, unto Bethsaida, —while, he, was dismissing the multitude.
46 Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.
And, bidding them farewell, he departed into the mountain to pray.
47 När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.
And, when, evening, came, the boat was in the midst of the sea, and, he alone, on the land.
48 Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.
And, seeing them distressed in the rowing, for the wind was against them, about the fourth watch of the night, he cometh unto them, walking upon the sea, —and was wishing to pass by them.
49 Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;
But, they, seeing him, upon the sea, walking, supposed that it was an apparition, and cried out aloud;
50 ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: »Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta.»
for, all, saw him, and were troubled. But, he, straightway, talked with them, and saith unto them—Take courage! it is, I—be not afraid!
51 Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
And he went up unto them, into the boat, —and the wind lulled. And, exceedingly, within themselves, were they astonished;
52 ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.
for they understood not by the loaves, —but their, heart, had been, hardened.
53 När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.
And crossing over unto the land, they came unto Gennesaret, and cast anchor near.
54 Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
And, when they had, come forth, out of the boat, straightway, recognizing him,
55 och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.
the people ran round the whole of that country, and began to be carrying round, upon couches, them who were sick, wherever they heard that he was.
56 Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna. Se Silverpenning i Ordförklaringarna.
And, wheresoever he was entering into villages, or into cities, or into hamlets, in the marketplaces, laid they the sick, and were beseeching him, that, only the fringe of his mantle, they might touch, and, as many soever as touched it, were being made well.
