Markus 5
1 Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön.
And they came unto the other side of the sea, into the country of the Gerasenes.
2 Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där;
And, when he went forth out of the boat, [straightway], there met him, from amongst the tombs, a man, in an impure spirit:
3 han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom;
who had his dwelling among the tombs, and, not even with a chain, any longer, was anyone able to bind him, —
4 ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom.
because of his having been, many times, with fetters and chains, bound, and the chains having been plucked asunder by him, and the fetters smashed, and no one was mighty enough to tame him;
5 Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar.
and, continually, night and day, in the tombs and in the mountains, was he crying aloud, and cutting himself in pieces with stones.
6 När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom
And, seeing Jesus from afar, he ran and bowed down to him;
7 och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.»
and, crying out with a loud voice, saith—What have in common with thee? O Jesus, Son of God Most High? I adjure thee by God, —Do not torment me!
8 Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.»
For he was saying to him—Go forth thou impure spirit, out of the man;
9 Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.»
and he was questioning him—What is thy name? and he saith to him—Legion, is my name, because we are, many;
10 Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten.
and he was beseeching him much that he would not send them forth outside the country.
11 Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet.
Now there was there, near the mountain, a large herd of swine, feeding;
12 Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.»
and they besought him, saying—Send us into the swine, that, into them, we may enter;
13 Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön.
and he suffered them. And the impure spirits, going out, entered into the swine, and the herd rushed down the cliff into the sea, about two thousand, and were choked in the sea.
14 Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett.
And, they who had been feeding them, fled, and bare tidings into the city and into the fields, —and they came to see what it was that had happened.
15 När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad.
And they come unto Jesus, and view the demonized man, clothed and of sound mind, him who had had the legion, —and they were struck with fear.
16 Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen.
And the beholders narrated to them, how it happened to the demonized man, and concerning the swine.
17 Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område.
And they began to beseech him, to depart from their bounds.
18 När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom.
And, as he was entering into the boat, he who had been demonized was beseeching him, that, with him, he might be.
19 Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.»
And he suffered him not, but saith unto him—Withdraw into thy house, unto thine own, and bear tidings unto them, how many things the Lord for thee hath done, and hath had mercy on thee.
20 Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig.
And he departed, and began proclaiming, in the Decapolis, how many things Jesus had done for him, —and, all, were marvelling.
21 Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön.
And, Jesus crossing over in the boat again unto the other side, there was gathered a large multitude unto him, and he was by the lake.
22 Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter
And there cometh one of the synagogue-rulers, by name Jairus, and, seeing him, falleth at his feet,
23 och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.»
and beseecheth him much, saying—My little daughter is at her last!—that, coming, thou wouldest lay thy hands upon her, that she may be made well, and live;
24 Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom.
and he departed with him. And there was following him a large multitude, and they were pressing upon him.
25 Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år,
And, a woman, who had had a flow of blood twelve years,
26 och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.
and suffered much from many physicians, and spent all her means, and profited, nothing, —but had, rather, become worse,
27 Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel.
hearing the things about Jesus, came in the crowd from behind, and touched his mantle;
28 Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.»
for she was saying—If I can touch so much as his mantle, I shall be made well;
29 Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.
and, straightway, the fountain of her blood was dried up, and she knew, in her body, that she was healed from the plague.
30 Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»
And, straightway, Jesus, taking note in himself of the power which, out of him, went forth, turning round in the crowd, was saying—Who hath touched my garments?
31 Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'»
and his disciples were saying to him—Thou seest the crowd pressing upon thee, —and sayest thou—Who hath touched me?
32 Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta.
and he was looking round to see her who, this thing had done.
33 Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen.
And, the woman, overcome with fear, and trembling, knowing what had happened to her, came, and fell down before him, and told him all the truth.
34 Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.»
And, he, said to her—Daughter! thy faith hath made thee well; withdraw into peace, and be whole from thy plague.
35 Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.»
While yet he is speaking, they come from the synagogue-ruler’s, saying—Thy daughter, is dead! Why, further, annoy the teacher?
36 Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.»
But, Jesus, overhearing the word being spoken, saith unto the synagogue-ruler—Do not fear, only have faith!
37 Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder.
And he suffered no one to follow with him, save Peter and James and John the brother of James.
38 Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt.
And they come into the house of the synagogue-ruler, and he observeth a tumult, and persons weeping and wailing greatly;
39 Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.»
and, entering, he saith unto them—Why are ye making a tumult, and weeping? The child, is, not dead, but, is sleeping;
40 Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg.
and they were deriding him. But, he, thrusting all forth, taketh with him the father of the child, and the mother, and them who were with him, —and entereth where the child was;
41 Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).
and, grasping the hand of the child, he saith unto her—Talitha, koum! which is, when translated—O damsel! to thee, I say, Arise!
42 Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad.
And, straightway, the damsel arose, and was walking about; for she was twelve years of age. And they were beside themselves, straightway, with a great transport;
43 Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.
and he commanded them, again and again, that, no one, should get to know this thing, —and bade that food should be given her to eat.
