Lukas 24
1 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.
Əmdi ⱨǝptining birinqi künidǝ tang yuray dǝp ⱪalƣanda, ayallar ɵzliri tǝyyarliƣan ǝtirlǝrni elip, ⱪǝbrigǝ kǝldi.
2 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
Ular ⱪǝbrining aƣzidiki taxning domilitiwetilgǝnlikini kɵrdi;
3 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
wǝ ⱪǝbrigǝ kirip ⱪariwidi, Rǝb Əysaning jǝsiti yoⱪ turatti.
4 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.
Wǝ xundaⱪ boldiki, ular buningdin patiparaⱪ bolup turƣanda, mana, nur qaⱪnap turidiƣan kiyimlǝrni kiygǝn ikki zat ularning yenida tuyuⱪsiz pǝyda boldi.
5 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?
Ayallar ⱪattiⱪ wǝⱨimgǝ qüxüp, yüzlirini yǝrgǝ yeⱪixti. Ikki zat ularƣa: — Nemǝ üqün tirik bolƣuqini ɵlgǝnlǝrning arisidin izdǝysilǝr?
6 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
U bu yǝrdǝ ǝmǝs, bǝlki u tirildi! U tehi Galiliyǝdǝ turƣan waⱪtida, uning silǝrgǝ nemini eytⱪinini, yǝni: «Insan’oƣlining gunaⱨkar adǝmlǝrning ⱪoliƣa tapxurulup, krestlinip, üqinqi küni ⱪayta tirilixi muⱪǝrrǝrdur» degǝnlirini ǝslǝp beⱪinglar! — dedi.
7 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»
8 Då kommo de ihåg hans ord.
Wǝ ular uning [dǝl] xundaⱪ deginini esigǝ elixti;
9 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --
wǝ ⱪǝbridin ⱪaytip, bu ixlarning ⱨǝmmisini on birǝylǝngǝ, xundaⱪla ⱪalƣan muhlislarning ⱨǝmmisigǝ yǝtküzdi.
10 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.
Rosullarƣa bu ixlarni yǝtküzgüqilǝr bolsa Magdalliⱪ Mǝryǝm, Yoanna wǝ Yaⱪupning anisi Mǝryǝm ⱨǝmdǝ ular bilǝn billǝ bolƣan baxⱪa ayallar idi.
11 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
Lekin [ayallarning bu eytⱪanliri] ularƣa ǝpsanidǝk bilindi, ular ularning sɵzlirigǝ ixǝnmidi.
12 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
Biraⱪ Petrus ornidin turup, ⱪǝbrigǝ yügürüp bardi. U engixip ⱪǝbrǝ iqigǝ ⱪariwidi, yalƣuz kanap kepǝnlikning tilim-tilim parqilirini kɵrüp, yüz bǝrgǝn ixlarƣa tǝǝjjüplinip ɵygǝ ⱪaytip kǝtti.
13 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
Wǝ mana, xu kündǝ ulardin ikkiylǝn Yerusalemdin on bir qaⱪirim yiraⱪliⱪtiki Emayus degǝn kǝntkǝ ketip baratti.
14 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
Ular yüz bǝrgǝn barliⱪ ixlar toƣrisida sɵzlixip ketiwatatti.
15 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.
Wǝ xundaⱪ boldiki, ular sɵzlixip-mulaⱨizilixip ketiwatⱪanda, mana Əysa ɵzi ularƣa yeⱪinlixip kelip, ular bilǝn billǝ mangdi;
16 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
lekin ularning kɵzliri uni tonuxtin tutuldi.
17 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
U ulardin: — Ketiwetip nemǝ ixlar toƣruluⱪ munazirǝ ⱪilixiwatisilǝr? — dǝp soridi. Ular ⱪayƣuluⱪ ⱪiyapǝttǝ tohtap,
18 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»
ulardin Kliyopas isimlik biri jawab berip: — Yerusalemda turupmu, muxu künlǝrdǝ xu yǝrdǝ yüz bǝrgǝn wǝⱪǝlǝrdin birdinbir hǝwǝr tapmiƣan musapir sǝn ohximamsǝn?! — dedi.
19 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:
Wǝ u ulardin: — Nemǝ wǝⱪǝlǝr boldi? — dǝp soridi. «Nasarǝtlik Əysaƣa munasiwǝtlik wǝⱪǝlǝr!» — dedi ular, — «U ɵzi Hudaning aldidimu, barliⱪ hǝlⱪning aldidimu ǝmǝldǝ wǝ sɵzdǝ ⱪudrǝtlik bir pǝyƣǝmbǝr bolup,
20 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
bax kaⱨinlar wǝ ⱨɵkümdarlirimiz uni ɵlüm ⱨɵkümigǝ tapxurup, krestlǝtti.
21 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.
Biz ǝslidǝ uni Israilƣa ⱨǝmjǝmǝt bolup azad ⱪilidiƣan zat ikǝn, dǝp ümid ⱪilƣaniduⱪ. Lekin ixlar xundaⱪ boldi, ⱨazir bu wǝⱪǝlǝr yüz bǝrginigǝ üqinqi kün boldi;
22 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
yǝnǝ kelip, arimizdiki birnǝqqǝ ayal ⱨǝm bizni ⱨang-tang ⱪalduruwǝtti. Qünki ular bügün tang sǝⱨǝrdǝ ⱪǝbrigǝ beriptikǝn,
23 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.
uning jǝsitini tapalmay ⱪaytip kelip: «Bizgǝ birnǝqqǝ pǝrixtǝ ƣayibanǝ kɵrünüxtǝ ayan bolup, «U tirik!» dedi» dǝp eytiptu.
24 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»
Buning bilǝn arimizdin birnǝqqǝylǝn ⱪǝbrigǝ berip, ǝⱨwalning dǝl ayallarning eytⱪinidǝk ikǝnlikini bayⱪaptu. Lekin uni ularmu kɵrmǝptu».
25 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
Əysa ularƣa: — Əy nadanlar, pǝyƣǝmbǝrlǝrning eytⱪanlirining ⱨǝmmisigǝ ixinixkǝ ⱪǝlbi gallar!
26 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»
Mǝsiⱨning ɵzigǝ has xan-xǝripigǝ kirixtin burun, muxu japa-muxǝⱪⱪǝtlǝrni bexidin ɵtküzüxi muⱪǝrrǝr ǝmǝsmidi? — dedi.
27 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
Andin pütün Tǝwrat-Zǝburdin, Musa wǝ baxⱪa barliⱪ pǝyƣǝmbǝrlǝrning yazmiliridin baxlap u ɵzi ⱨǝⱪⱪidǝ aldin pütülgǝnlirini ularƣa xǝrⱨ berip qüxǝndürdi.
28 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.
Ular baridiƣan kǝntkǝ yeⱪinlaxⱪanda, u yiraⱪraⱪ bir yǝrgǝ baridiƣandǝk turatti.
29 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.
Lekin ular uni tutuwelip: — Kǝq kirip ⱪaldi, ⱨelila kün olturidu. Biz bilǝn billǝ ⱪonup ⱪalƣin, — dǝp ɵtündi. Xuning bilǝn u ular bilǝn ⱪonƣili ɵygǝ kirdi.
30 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.
Wǝ xundaⱪ boldiki, u ular bilǝn dastihanda olturƣanda, nanni ⱪoliƣa elip, Hudaƣa tǝxǝkkür eytti, andin nanni oxtup ularƣa tutti.
31 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
Ularning kɵzliri xuan eqilip, uni tonudi; xuning bilǝn u ularning aldidin ƣayib boldi.
32 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»
Ular bir-birigǝ: — U yolda biz bilǝn paranglixip, bizgǝ muⱪǝddǝs yazmilarƣa xǝrⱨ bǝrgǝndǝ, yürǝk-baƣrimiz goya ottǝk yanmidimu?! — deyixti.
33 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.
Wǝ ular xu ⱨaman turup Yerusalemƣa ⱪaytip kǝldi. Ular ikkisi on birǝylǝn bilǝn ularning ⱨǝmraⱨlirining bir yǝrgǝ yiƣilip turƣinining üstigila qüxti, ular: «Rǝb rasttin tiriliptu. U Simonƣa kɵrünüptu!» deyixiwatatti.
34 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»
35 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
Xuning bilǝn ular ikkiylǝnmu yolda yüz bǝrgǝn ixlarni wǝ u nanni oxtuwatⱪanda uning ɵzlirigǝ ⱪandaⱪ tonulƣinini kɵpqilikkǝ sɵzlǝp bǝrdi.
36 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.
Wǝ ular bu ixlar üstidǝ sɵzlixiwatⱪanda, [Əysa] ɵzi tosattin ularning otturisida pǝyda bolup: — Silǝrgǝ aman-hatirjǝmlik bolƣay! — dedi.
37 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.
Ular birǝr roⱨni uqrattuⱪmu nemǝ, dǝp hiyal ⱪilip, alaⱪzadǝ boluxup wǝⱨimigǝ qüxti.
38 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?
U ularƣa: — Nemigǝ xunqǝ alaⱪzadǝ bolup kǝttinglar? Nemixⱪa ⱪǝlbinglarda xǝk-guman qiⱪip turidu?
39 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»
Ⱪollirimƣa wǝ putlirimƣa ⱪarap beⱪinglar! Mening ɵzüm ikǝnlikimni bilinglar! Meni tutup kɵrünglar, roⱨning ǝt bilǝn sɵngiki yoⱪ, lekin mǝndǝ barliⱪini kɵrisilǝr, — dedi.
40 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
Wǝ xundaⱪ degǝq ularƣa put-ⱪolini kɵrsǝtti.
41 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
Ular huxluⱪtin [kɵzlirigǝ] ixǝngüsi kǝlmǝy ⱨǝyranuⱨǝs turƣinida u ulardin: — Silǝrning bu yǝrdǝ yegüdǝk nǝrsǝnglar barmu? — dǝp soridi.
42 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;
Ular bir parqǝ beliⱪ kawipi wǝ bir parqǝ ⱨǝsǝl kɵnikini uningƣa sunuwidi,
43 och han tog det och åt därav i deras åsyn.
u elip ularning aldida yedi.
44 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
Andin u ularƣa: — Mana bu mǝn silǝr bilǝn bolƣan waⱪtimda silǝrgǝ eytⱪan: «Musa hatiriligǝn Tǝwrat ⱪanuni, pǝyƣǝmbǝrlǝrning yazmiliri wǝ Zǝburda mening toƣramda pütülgǝnning ⱨǝmmisi qoⱪum ǝmǝlgǝ axurulmay ⱪalmaydu» degǝn sɵzlirim ǝmǝsmu? — dedi.
45 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
Xuning bilǝn u muⱪǝddǝs yazmilarni qüxinixi üqün ularning zeⱨinlirini aqti
46 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
wǝ ularƣa mundaⱪ dedi: — [Muⱪǝddǝs yazmilarda] xundaⱪ aldin pütülgǝnki wǝ xu ix Mǝsiⱨning ɵzigǝ toƣra kǝldiki, u azab qekip, üqinqi künidǝ ɵlgǝnlǝr arisidin tirilidu,
47 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
andin uning nami bilǝn «Towa ⱪilinglar, gunaⱨlarning kǝqürümigǝ muyǝssǝr bolunglar» degǝn hǝwǝr Yerusalemdin baxlap barliⱪ ǝllǝrgǝ jakarlinidu.
48 I kunnen vittna härom.
Silǝr ǝmdi bu ixlarƣa guwaⱨqidursilǝr.
49 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»
Wǝ mana, mǝn Atamning wǝdǝ ⱪilƣinini wujudunglarƣa ǝwǝtimǝn. Lekin silǝr yuⱪiridin qüxidiƣan küq-ⱪudrǝt bilǝn kiygüzülgüqǝ, xǝⱨǝrdǝ kütüp turunglar».
50 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.
Wǝ u ularni Bǝyt-Aniya yezisiƣiqǝ baxlap bardi wǝ ⱪollirini kɵtürüp ularni bǝrikǝtlidi.
51 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.
Wǝ xundaⱪ boldiki, ularni bǝrikǝtligǝndǝ u ulardin ayrilip asmanƣa kɵtürüldi.
52 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.
Ular uningƣa sǝjdǝ ⱪilixti wǝ zor huxal-huramliⱪ iqidǝ Yerusalemƣa ⱪaytip kelip,
53 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.
ⱨǝrdaim ibadǝthanida turup Hudaƣa xükür-sana oⱪuxup turdi.
