Lukas 24
1 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.
På den ena Sabbathen, ganska bittida om morgonen, kommo de till grafvena, bärande de välluktande krydder, som de tillredt hade; och några med dem.
2 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
Så funno de stenen afvältad ifrå grafvene;
3 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
Och gingo in, och funno intet Herrans Jesu lekamen.
4 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.
Och det begaf sig att, då de derom bekymrade voro, si, så stodo när dem två män i skinande kläder.
5 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?
Då vordo de förfärade, och slogo sin ansigte neder åt jordene. Då sade de till dem: Hvi söken I den lefvande ibland de döda?
6 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
Han är icke här, han är uppstånden; kommer ihåg, huru han sade eder, då han ännu var i Galileen,
7 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»
Sägandes: Menniskones Son måste öfverantvardas i syndiga menniskors händer, och korsfästas; och uppstå på tredje dagen.
8 Då kommo de ihåg hans ord.
Och så begynte de komma ihåg hans ord;
9 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --
Och gingo tillbaka ifrå grafvene, och bådade detta allt dem ellofva, och allom dem androm.
10 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.
Och det var Maria Magdalena, och Johanna, och Maria Jacobi, och andra som med dem voro, de detta sade till Apostlarna.
11 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
Och deras ord syntes för dem såsom galenskap; och de trodde dem intet.
12 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
Men Petrus stod upp, och lopp till grafvena; och då han lutade sig derin, fick han se linkläden liggande allena; och gick sina färde, förundrandes vid sig sjelf hvad der skedt var.
13 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
Och si, två af dem gingo på samma dagen till en by, som låg vid sextio stadier vägs ifrå Jerusalem, benämnd Emaus.
14 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
Och de talade hvar med annan, om allt det som skedt var.
15 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.
Och hände sig, då de talades vid, och befrågade hvarannan, nalkades ock Jesus, och gick med dem.
16 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
Men deras ögon voro förhållen, att de icke kände honom.
17 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
Då sade han till dem: Hvad är det för tal, som I hafven eder emellan, vid I gån, och ären bedröfvade?
18 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»
Då svarade endera, som het Cleophas, och sade till honom: Äst du allena ibland främmande män i Jerusalem, som icke vet hvad der skedt är i dessa dagar?
19 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:
Sade han till dem: Hvad? Sade de till honom: Om Jesu Nazareno, som var en Prophet, mägtig både i gerningar och ord, för Gudi, och allo folkena;
20 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
Och huruledes de öfverste Presterna, och våre förmän, öfverantvardade honom i dödsens fördömelse, och korsfäste honom.
21 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.
Men vi hoppades, att han skulle vara den som förlossa skulle Israel; och öfver allt detta är nu tredje dagen, sedan det skedde.
22 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
Och några qvinnor af våra hafva förskräckt oss, de der bittida om morgonen hade kommit till grafvena;
23 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.
Och då de icke funno hans lekamen, kommo de, och sade, att de ock Änglasyn sett hade, hvilke sagt hade att han lefver.
24 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»
Och någre af dem, som med oss voro, gingo bort till grafven, och funno såsom qvinnorna sagt hade; men honom funno de intet.
25 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
Då sade han till dem: O! I galne, och senhjertade till att tro, uti allt det som Propheterna sagt hafva.
26 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»
Skulle icke Christus sådant lida, och sedan ingå uti sin härlighet?
27 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
Och han begynte på Mose, och alla Propheterna, och gjorde uttydelse för dem i alla Skrifter, som voro om honom.
28 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.
Och de begynte nalkas intill byn, dit de ville; och han låts som han ville gå längre fram.
29 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.
Och de nödgade honom, sägande: Blif när oss; ty det lider åt aftonen, och dagen är förliden. Och så gick han in, till att blifva när dem.
30 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.
Och det begaf sig, då han satt till bords med dem, tog han brödet; tackade, bröt det, och fick dem.
31 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
Och deras ögon öppnades, att de kände honom; och så försvann han utu deras åsyn.
32 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»
Och de sade emellan sig: Var icke vårt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss i vägen, och uttydde oss Skrifterna?
33 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.
Och i samma stundene stodo de upp, och gingo till Jerusalem igen, och funno församlade de ellofva, och de som med dem voro;
34 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»
De der sade: Herren är sannerliga uppstånden, och är synter af Simone.
35 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
Och de förtäljde hvad skedt var i vägen, och huru han vardt känd af dem, i det han bröt brödet.
36 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.
Som de nu härom talade, stod Jesus sjelf midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.
37 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.
Då vordo de förfärade, och fruktade, menandes att de sågo en anda.
38 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?
Då sade han till dem: Hvi ären I förfärade? Och hvi uppstiga sådana tankar uti edor hjerta?
39 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»
Ser mina händer, och mina fötter, att det är jag sjelf: Tager på mig, och skåder; ty anden hafver icke kött och ben, såsom I sen mig hafva.
40 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
Och då han hade det sagt, viste han dem händer och fötter.
41 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
Och som de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafven I här något att äta?
42 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;
Då fingo de honom fram ett stycke stekt fisk, och något af en hannogskako.
43 och han tog det och åt därav i deras åsyn.
Och han tog det, och åt deraf i deras åsyn.
44 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
Och han sade till dem: Detta äro de ord, som jag sade till eder, då jag ännu var med eder, att allt måste fullbordas, som skrifvet är i Mose lag, och i Propheterna, och i Psalmerna, om mig.
45 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
Då öppnade han dem deras sinne, att de förstodo Skrifterna;
46 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
Och sade till dem: Så är det skrifvet, och så måste Christus lida, och tredje dagen uppstå ifrå de döda;
47 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
Och predikas i hans Namn bättring och syndernas förlåtelse ibland all folk, begynnande på Jerusalem.
48 I kunnen vittna härom.
Och I ären vittne till allt detta.
49 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»
Och si, jag vill sända öfver eder mins Faders löfte; men I skolen blifva i staden Jerusalem, tilldess I varden beklädde med kraft af höjdene.
50 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.
Och han hade dem ut till Bethanien, och upplyfte sina händer, och välsignade dem.
51 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.
Och skedde, då han dem välsignat hade, skiljdes han ifrå dem, och uppfor i himmelen.
52 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.
Och de tillbådo honom; och gingo sedan in i Jerusalem igen, med stora glädje;
53 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.
Och voro alltid i templet, prisade och lofvade Gud. Amen.
