< Lukas 24 >
1 Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.
Rano sabale, ko prvo dive oto kurko, o đuvlja ale ko grobo hem ande o mirisija save spreminde.
2 Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
I dikhle dai cidime o bar savo inele anglo udar e grobosoro.
3 Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
Đerdinde andre, ali na arakhle o telo Gospodesoro e Isusesoro.
4 När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.
I sar terđona ine adari zbunime, otojekhvar iklile anglo lende duj manuša ano sjajna šeja.
5 Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?
O đuvlja but darandile hem peravde pumare šere nakori phuv, a on phende lenđe: “Sose rodena e dživde maškaro mule?
6 Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
Ov nane akate. Uštino taro mule! Setinen tumen so vaćerđa tumenđe dok pana inele ani Galileja:
7 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'»
‘Me, o Čhavo e manušesoro, valjani te ovav dindo ano vasta e grešnone manušengere, te ovav čhivdo ko krsto, ali o trito dive ka uštav.’”
8 Då kommo de ihåg hans ord.
Tegani on setinde pe da o Isus phenđa lenđe adava.
9 Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --
I irinde pe taro grobo palal ki diz te vaćeren adava e dešujekhe apostolenđe hem sarijenđe averenđe.
10 Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.
Adala đuvlja inele i Marija Magdalena, i Jovana, i Marija e Jakovesiri daj, hem avera. I on sa adava vaćerde e apostolenđe,
11 Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
ali o apostolja na verujinde lenđe, adalese so mislinde da sa adava izmislinde.
12 Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
A o Petar uštino hem prastandilo đi o grobo. Telilo hem dikhlja samo o čaršavi saveja e Isusesoro telo inele paćardo. I irinđa pe palal pučindoj pes so ulo adava.
13 Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
Adava dive duj oto e Isusesere sledbenici džana ine ko gav Emaus, dur taro Jerusalim dešujekh kilometarija.
14 Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
Odrumal vaćerena ine maškara pumende adalestar so ulo adala dive.
15 Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.
I sar vaćerena ine ađahar, korkoro o Isus alo uzalo lende hem lelja te phirel olencar.
16 Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
Ali olenđe na inele muklo te pendžaren le.
17 Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.
O Isus pučlja len: “Sostar vaćerena maškara tumende phirindoj?” Tegani on terdine, a ko lengere muja dičhili žalost.
18 Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»
Jekh olendar, palo anav Kleopa, phenđa lese: “Sar so dičhola, tu injan jedino abanđija ano Jerusalim kova na džanel so ulo adari akala dive.”
19 Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:
O Isus pučlja len: “So ulo?” I on phende lese: “Adava so ulo e Isuseja e Nazarećanineja. Ov inele proroko zoralo ano lafija hem ano delja anglo Devel hem anglo sa o narodo.
20 huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
Ali amare šerutne sveštenici hem amare avera vođe dinde le te ovel osudime ko meriba hem čhivde le ko krsto.
21 Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.
Amen nadinđam amen dai ov adava kova ka otkupini e Izraelesere narodo. A ače, tritoi dive sar ulo sa adava.
22 Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
Hem pana zbuninde amen nesave amare đuvlja. Rano sabale džele ko grobo,
23 och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.
ali na arakhle e Isusesoro telo adari. Ale hem phende amenđe da dikhle anđelen kola vaćerde lenđe dai o Isus dživdo.
24 Och när några av dem som voro med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»
Tegani nesave amendar džele ko grobo hem arakhle ađahar sar so phende o đuvlja. Ali na dikhle e Isuse.”
25 Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
Tegani o Isus phenđa lenđe: “O, sar na haljovena? Sosei tumenđe pharo te verujinen sa adava so o proroci vaćerde?
26 Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»
On prorokujinde da o Hrist valjani te nakhel sa adala patnje angleder so đerdini pese ani slava.”
27 Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
I tegani lelja te objasnini lenđe soi e Hristestar pisime ano Sveta lila, počindoj e Mojsijasere lilendar hem ano sa e prorokonengere lila.
28 När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.
Sar avena ine paše uzalo gav Emaus, o Isus ćerđa pe da mangela te džal po dur.
29 Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.
Ali on terinde le te ačhol vaćerindoj: “Ačhov amencar, adalese so lela te perel i rat!” I o Isus đerdinđa ano čher hem ačhilo olencar.
30 Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.
Kad inele olencar uzalo astali, o Isus lelja o maro, zahvalinđa e Devlese, phaglja le hem dinđa len.
31 Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
Tegani phravdile lengere jaćha hem pendžarde le dai ov o Isus, ali ov otojekhvar na inele više anglo lende.
32 Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»
Tegani phende jekh averese: “Na ine amen li sar jag ano vile dok vaćerđa amencar odrumal hem objasninđa amenđe o Sveta lila?”
33 Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.
I odmah uštine hem irinde pe ko Jerusalim. Adari arakhle sar bešena zajedno o dešujekh apostolja hem avera sledbenici e Isusesere
34 Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»
kola phende lenđe: “O Gospod čače uštino taro mule hem mothovđa pe e Simonese!”
35 Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
Tegani o duj manuša vaćerde lenđe sa so ulo ko drom nakoro Emaus hem sar pendžarde e Isuse kad phaglja o maro.
36 Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.
Sar pana vaćerena ine adalestar, o Isus otojekhvar terdino maškar olende hem phenđa lenđe: “Mir tumencar!”
37 Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.
A on but darandile, adalese so mislinde da dikhena duho.
38 Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?
Tegani o Isus phenđa lenđe: “Sose darana? Hem sose isi tumen sumnje ano vile?
39 Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»
Dikhen mle vasta hem mle pre! Me injum! Pipinen man hem ka dikhen! E duho nane telo hem kokala sar so dikhena da man isi!”
40 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
Vaćerindoj adava, mothovđa lenđe ple vasta hem o pre.
41 Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»
On edobor inele radosna hem začudime da našti ine te verujinen. Tegani o Isus pučlja len: “Isi tumen li nešto hajbnase?”
42 Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;
I on dinde le kotor oto peko maćho.
43 och han tog det och åt därav i deras åsyn.
Ov lelja hem halja le anglo lende.
44 Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»
Tegani o Isus phenđa lenđe: “Akavai o lafija save vaćerđum tumenđe dok injumle tumencar: da valjani te pherđol sa soi pisime mandar ano Zakoni e Mojsijasoro, ano Lila e prorokonengere hem ano Psalmija.”
45 Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
Tegani phravđa lengere jaćha te haljoven o Sveta lila,
46 Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
i phenđa lenđe: “Ađahari zapisime: O Hrist ka patini hem o trito dive ka uštel taro mule,
47 och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
hem ano lesoro anav ka propovedini pe o pokajiba hem oprostiba e grehengoro sa e nacijenđe, počindoj taro Jerusalim.
48 I kunnen vittna härom.
Tumen injen svedoci adalestar.
49 Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»
A me ka bičhalav tumenđe e Svetone Duho, sar so mlo Dad obećinđa. Ali ačhoven ani diz đikote o zoralipe e Devlestar naka huljel upra tumende.”
50 Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.
Tegani o Isus legarđa ple učenikonen paše uzali Vitanija, i vazdinđa ple vasta hem blagoslovinđa len.
51 Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.
I sar blagoslovini len ine, cidinđa pe olendar hem legardilo ko nebo.
52 Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.
A on pele ko kočija anglo leste, i ani bari radost irinde pe ano Jerusalim.
53 Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.
I stalno džana ine ko Hram te hvalinen e Devle.