Lukas 22
1 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
S približa Prazniku d mălaj frzdă germă. Ăsta praznik s kima š Pasha.
2 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.
Glavni popurlje š učitelji d zakonu alu Mojsije kăta kum s l apuče p Isusu š s l osudjaskă p muartje, ali lja fost frikă d lumje s nusă bunjaskă.
3 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.
Ăn vrijamaja Sotona auntrat ăn Juda Iškariot karje je unu dăn jej duavăsprjače apostolurj.
4 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
Jel apljikat š sa dogovorit ku glavni popurlje š ku zapovidnikurlje alu stražăj d Hram kum s lja ažutje s apuče p Isusu.
5 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.
Jej s raduja š ja obečit k ji dă banj.
6 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.
Juda apristanit. Aša jel kăta bună vrijamja s lji dja p Isusu kănd lumje nusă fije upruapje.
7 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.
Avinjit zuva s ănčapje Prazniku d mălaj frzdă germă, kănd s žrtvujaštje vuaje d vičeră alu Pasha.
8 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
Isusu atrimjes p Petar š p Ivan: “Fuđic š pripremic vičera alu Pasha s mănkăm una.”
9 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
Učenikurlje antribat p Isusu: “Undje vrjaj s mănkăm?”
10 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.
Lji zăče aša: “Čim untrăc ăn trg Jeruzalem, osă vu sretnjaskă unu om karje aduče apă ăn bukal. Fuđic dăpă jel ăn kasă karje untră
11 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'
š zăčec alu domačinuluj: ‘Učitelju ăntrijabă ăn karje sobă puatje s mălănče vičera alu Pasha ku učenikurlje aluj.’
12 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.»
Jel osă vu ratje marje sobă p kat, karje spremită. Ačija pripremic vičera.”
13 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.
Petar š Ivan sa dus ăn trg š jej angăsăt tot kum Isusu lja zăs š ačija apriprimit vičera alu Pasha.
14 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom.
Kănd avinjit vrijamja d vičeră alu Pasha, Isusu alat loku la astal ku apostoli.
15 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
Jel azăs: “Amčeznit ku tot sufljetu s mălănk ku voj asta vičera alu Pasha majdată d muka amja.
16 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
Vu zăk k nu maj mălănk vičera alu Pasha pănd nu vinja zuva s s mălănče ăn cara alu Dimizov.”
17 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan;
Atunča alat paru ku vinu, azahvaljit alu Dimizov š zăče: “Lăc š podjeljic vinu ăntră voj.
18 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
Vu zăk d akuša nu maj bjav vin pănd nu vinje cara alu Dimizovuluj.”
19 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
Atunča alat mălaju š zahvaljit alu Dimizov, la frănt š la dat alu učenikulor, š azăs: “Asta je tjela amja karje s predajaštje d voj. Mănkac asta mije d spomen.”
20 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder.
Dăpă vičeră, aša alat š paru ku vinu š azăs: “Asta je sănđilje alu mjov karje s varsă kašă žrtva d voj. Ku sănđilje alu mjov Dimizov fače novi savez ku narodu aluj.
21 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
Pănglă tot jakă, izdajniku alu mjov šadje ku minje la astal.
22 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!»
Jo, Bijatu alu Omuluj, mora s mor kum je odredit, ali grjev alu ăla karje izdajaštje p minje!”
23 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.
Učenikurlje ănčapje ăntră jej s ăntrijabă činje dăn jej putja s fakă aša rov.
24 En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.
Učenikurlje ančiput s s prepirjaskă d aja činje dăn jej arfi maj marje.
25 Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'.
Isusu azăs: “Carulje alu pămăntusta vladjaštje p narodu alor š provodjaštje vlastu p jej. Š ălja carurj vrja s lji faljaskă narodu k je maj bunj.
26 Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.
Ali voj nu fičec kašă jej! Naprotiv, maj marje ăntră voj s fije kašă ăla maj mik, a vođa kašă argatu.
27 Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --
Mi zăčec, činje je maj marje, ăla karje šadje la astal ili ăla karje l služaštje? Ăla la astal, dănă? Ali nu ăntră voj, k, jakă, jo sănt ăntră voj kašă argatu.
28 Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
Voj afost pănglă minje ăn kušnjilje alji mjalje.
29 och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder,
Vu dauv s vladic ăn cara alu Dimizov, kašă Tatimjov ăn čerj če ma dat mije.
30 så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.
Voj osă mănkăc š osă bijec la astalu mjov ăn cara amja. Osă šidjec p prijestolje š osă vladic p duavăsprjače sămăncje alu Izrael.”
31 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;
Isusu azăs: “Šimune, Šimune, Sotona ačirut s puată s iskušaskă vjera avuastră kašă omu karje prosijaštje gruvu.
32 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»
Ali mam rugat d tinje vjera ata s c nu nistanjaskă. Aša, kănd t torč mije, učvrstjaštje vjera alu alc učenikurlje!”
33 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.»
Petar azăs: “Domnulje, jo sănt spremit s pljek ku tinje ăn tamnică š ăn muartje!”
34 Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»
Isusu azăs: “C zăk, Petre, majdată če kukošu mănje diminjacă kăntă, d trje vorj osă t odriknještj k uopće m kunoštj.”
35 Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.»
Isusu lji ăntrjabă: “Kănd p voj atrimjes p drum frzdă banj, frzdă tašnă š sandalje, dali vuavă čiva afaljit?” Jej odgovorit: “Na faljit.”
36 Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.
Isusu azăs: “Ali akuša, činje arje banj, săla dukă! Tašna isto! Činje narje mač, s vindă cualjilje š s kumpră d jel.
37 Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»
Kvu zăk, mora s ispunjaskă aja če d minje skrije ăn Svăntă pismă: ‘L smatrja k je zločinac.’ Tot če prorokurlje askris d minje uskoro osă s ispunjaskă.”
38 Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»
Jej azăs: “Domnulje, avjem ačija doj mačurj!” Isusu azăs: “Dăstul je! Nu maj rubic d aja.”
39 Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom.
Atunča Isusu sa dus dăn trg š apljikat, kašă obično, p Maslinskă goră. Učenikurlje sa dus dăpă jel.
40 Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.»
Kănd ažuns, lji zăče: “Rugăcăvă s nu kidjec ăn kušnje!”
41 Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad
Sa udaljit dăla jej otprilike kăt puatje buluvanu s s arunče. A kleknit š sa rugat:
42 och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»
“Tato, akă tu vrjaj, uklonjaštje asta dăla minje s nu bjav dăn parusta d patjală! Ipak, s fije kum vrjaj tu, a nu kum vrjauv jo.”
43 Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.
Š atunča ji sa pokazăt anđelu š la fukut maj capăn.
44 Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
Tot če maj tarije sa rugat, ăn marje munkă, a znoju ji postanjaštje kašă kaplja dăn sănđe ča kăzut p pămănt.
45 När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.
Kănd azavršăt ku rugala sa skulat, sa tors la učenikurj š lja găsăt kum s kulkă, iscrpic d žalost.
46 Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.»
Isusu lji ăntrjaba: “Dăče vu kulkăc? Skulăc š rugăcăvă s nu kidjec ăn kušnje!”
47 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.
Pănd Isusu arubit, sa pojavit mult lumje, karje lja dus Juda, unu dăn jej duavăsprjače apostolurj. S približa la Isusu š la pozdravit ku poljubacu ăn falkă.
48 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?»
Isusu aluj azăs: “Juda, dali ku poljubacu izdaještj p minje, p Bijatu alu Omuluj?”
49 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
Kănd učenikurlje avizut če s spremjaštje, jej azăs: “Domnulje, s lji napadnim ku mačurlje?”
50 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.
Š unu dăn jej aluvit p argatu alu marje popăj š ja tijat dirjapta urjajke.
51 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom.
Ali Isusu azăs: “Lji dopustic! Nu vu odupiric više!” A dirit alu argatuluj urjajka š la iscjelit.
52 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.
Atunča azăs alu lumjej karje avinjit s la puče, alu glavni popilor, stražari alu hramuluj š vođilje alu židovilor: “Aspljikat p minje ku mačurlje š ku toljagurlje ka p pobunjenik!
53 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»
Dăče nu mas pukat ăn Hram? Tuată zuva irjam ănklo ku voj. Ali asta je trenutku alu vostru vrijamja kănd vladjaštje săla alu nuaptjej.”
54 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.
P Isusu la apukat čuvari š la dus ăn kasă alu marje popăj. A Petar lji pratja.
55 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.
Ăn mižlokuluj d bătutură stražari aprins fok š jej karje irja aiča sa ănklăzăt pănglă ja. Petar ašăžut ku jej.
56 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
Njeka argata s ujtă kum jel šadje pănglă fok, l sljedjaštje š zăče: “Š ăsta irja ku omusta karje pukat!”
57 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
A Petar sa odriknit: “Pa jo nič k l kunoskă, mujarjo!”
58 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»
Nješta maj ănklo, njeko altu la vizut š azăs: “Š tu ješt unu dăn jej!” Petar aodgovorit: “Nu sănt, omulje!”
59 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»
Dăpă otprilike unu sat, njeko altu tvrdja: “Ăsta om zaista irja ku jel k jel je d regija Galileja, kašă š Isusu p karje la pukat!”
60 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
Petar azăs: “Nu štiv d čaja rubještj, omulje!” Ăn trenula, pănd još arubit, akăntat kukošu.
61 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
Atunča Domnu Isusu s okrinjaštje š s ujtă p Petar, a Petar sa dat d gănd kum ja zăs Isusu: “Ăn diminjacă, majdată če kukošu kăntă, d trje vorj osă t odriknještj k uopće m kunoštj.”
62 Och han gick ut och grät bitterligen.
Aišăt Petar dăn bătutură š aplăns amară.
63 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.
Čuvari ančiput s s ljađe d Isusu š s l bată.
64 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?»
Jej ja ănviljit vojki š ja zăs: “Tu ješt proroku. Spunje činje ta butut!”
65 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.
L vridja još maj mult ku altje vorbje urătje.
66 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd
Kănd sa spart zuva, sa străns Vječa amarje alu Židovilor. Aja afost vođilje alji bătărnj karje afost glavni popurlje š učitelji d zakonu alu Mojsije. Čuvari adus p Isusu la jej
67 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke.
š ja zăs: “Spunje nuavă dali tu ješt Kristu.” Isusu zăče: “Akă vu zăk k sănt, nusă mi kridjec,
68 Och om jag frågar, så svaren I icke.
akă vu ăntrijeb nješta, osă nu mi zăčec.
69 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.»
Ipak jo, Bijatu alu Omuluj, ăndată osă šăg p lok d čast š d moć pănglă Dimizov.”
70 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.»
Kănd auzăt aja, toc jej astrigat: “Dal tvrdješt k ješt Bijatu alu Dimizovuluj?” Lja zăs: “Aša je kum voj aja zăčec.”
71 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»
P aja jej azăs: “Če maj fičem ku još dokazurj? Aja săngurj noj auzăt dăn gura aluj!”
