Lukas 17
1 Och han sade till sina lärjungar: »Det är icke annat möjligt än att förförelser måste komma, men ve den genom vilken de komma!
Atunča Isusu azăs alu učenikurlje aluj: “Lumja sigurno osă fakă stvarurj d karje p alcă navadjaštje p grešală. Ali grjev alu toc karje natirjaštje p njeko altu s grešaskă.
2 För honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet, än att han skulle förföra en av dessa små.
Alu omula arfi majbinje njeko s la runče ăn apă ku marje buluvan pănglă găt, njego s navadjaskă p grešală p una dăla maj mik om.
3 Tagen eder till vara! Om din broder försyndat sig, så tillrättavisa honom; och om han då ångrar sig, så förlåt honom.
Pa păzăcăvă če fičec. Akă grešaštje još unu dăla učeniku alu mjov, zi k aja ča fukut k nuje binje š jartăj akă s okrinja dăla grešală aluj.
4 Ja, om han sju gånger om dagen försyndar sig mot dig och sju gånger kommer tillbaka till dig och säger: 'Jag ångrar mig' så skall du förlåta honom.»
Čak š akă d šaptje vorj p zuvă grešaštje păntruv tinje š šaptje vorj s ăntuarčje š priznajaštje aja ča fukut k nuje binje, jartăj!”
5 Och apostlarna sade till Herren: »Föröka vår tro.»
Atunča apostoli azăs alu Domnuluj Isusuluj: “Ažutănje s kridjem maj mult!”
6 Då sade Herren: »Om I haden tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skullen I kunna säga till detta mullbärsfikonträd: 'Ryck dig upp med rötterna, och plantera dig i havet', och det skulle lyda eder.
A Domnu Isusu lja zăs: “Akă avjec vjeră atăta pucăn kašă sămănca alu goruščică, aputja s zăčec alu dudusta: ‘Skuatitje ku korijenu d pămănt š posadjaštitje ăn apă’, š apunja urjajke la voj.
7 Om någon bland eder har en tjänare som kör plogen eller vaktar boskap, icke säger han väl till tjänaren, när denne kommer hem från marken: 'Gå du nu strax till bords'?
Zăčem k njeko dăla voj arje argat karje lukrjază ăn polje ili s brinjaštje d voj. Kănd argatu s ăntuarčje d polje, dali gospodaru iziča: ‘Vină akuma, šăz š mălănkă’? Nu ji zăče!
8 Säger han icke fastmer till honom: 'Red till min måltid, och fäst så upp din klädnad och betjäna mig, medan jag äter och dricker; sedan må du själv äta och dricka'?
Umjesto aja, osă zăkă gospodaru aša: ‘Priredjaštjem vičera! Dăzbrakitje š poslužaštje p minje ku mănkarja š ku bjarja! A kănd jo završa, poc tu s mălănč š s bjaj.’
9 Icke tackar han väl tjänaren för att denne gjorde det som blev honom befallt?
Dali gospodaru dugujaštje alu argatuluj s ji zahvaljaskă daja ča fukut aja če irja azapovjedit aluj? Nu!
10 Sammalunda, när I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra.'»
Aša š voj, kănd fičec aja tot če vuavă Dimizov azapovjedit, zăčec: ‘Noj ištjem samo argac š nu zaslužăm pohvalje k samo fičem dužnost alu nostru.’”
11 Då han nu var stadd på sin färd till Jerusalem, tog han vägen mellan Samarien och Galileen.
Pănd Isusu još uvjek pljika kătri Jeruzalem š putuja pănglă granică alu regije Samarije š alu regije Galileje,
12 Och när han kom in i en by, möttes han av tio spetälska män. Dessa stannade på avstånd
avinjit pănla njeki sat. Pănd untra ăn sat, la vizut zjače lumje karje avja gubă, zarazna buală p pjalje. Jej astat majdăpartje
13 och ropade och sade: »Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.»
š ančiput s striđje dăn tot glasu: “Isusulje, gospodarulje, smilujaštitje p noj!”
14 När han fick se dem, sade han till dem: »Gån och visen eder för prästerna.» Och medan de voro på väg dit, blevo de rena.
Kănd Isusu lja vizut, lja zăs: “Fuđic š pokazăcăvă la popje s puatje jej s vu pregledjaskă!” Pănd apljikat kătri popje, sa likujit d gubă.
15 Och en av dem vände tillbaka, när han såg att han hade blivit botad, och prisade Gud med hög röst
Kănd unu d jej avizut k je likujit, sa tors š aslavit p Dimizov p tot glasu.
16 och föll ned på mitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Och denne var en samarit.
Akăzut la intja alu Isusuluj ku fălči kătri pămănt š ja zahvaljit. Afost omula d Samarija.
17 Då svarade Jesus och sade: »Blevo icke alla tio gjorda rena? Var äro de nio?
P aja Isusu antribat p ălja karje afost ku jel: “Dali Dimizov na likujit p zjače lumje? Undje ălja alanc nuavă?
18 Fanns då ibland dem ingen som vände tillbaka för att prisa Gud, utom denne främling?»
Kum puatje s fije k omusta karje nuje Židov jedini karje sa tors mije š azahvaljit alu Dimizov?”
19 Och han sade till honom: »Stå upp och gå dina färde. Din tro har frälst dig.»
A alu omula atunča Isusu azăs: “Skual š fuđ. Tu taj likujit daja čaj krizut.”
20 Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen,
Ăn una zuvă farizeji antribat p Isusu: “Kănd vinje cara alu Dimizov?” Isusu lja zăs: “Omu nu puatje s predvidjaskă kănd vinja cara ăn znakurj karje promatrjaštje.
21 ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.' Ty se, Guds rike är invärtes i eder.»
Lumja nusă puată s zăkă: ‘Jakălăj aiča je!’, ili: ‘Jatălăj ănklo je!’ Jakă cara alu Dimizov akuma ăntră voj.”
22 Och han sade till lärjungarna: »Den tid skall komma, då I gärna skullen vilja se en av Människosonens dagar, men I skolen icke få det.
Atunča alu učenikurlje aluj azăs: “Vinje vrijamja kănd s fic žaljnič s vidjec zuva kănd jo, Bijatu alu Omuluj, s m pojavjesk, ali nusă putjec.
23 Väl skall man då säga till eder: 'Se där är han', eller: 'Se här är han'; men gån icke dit, och löpen icke därefter.
A lumja s vu zăkă: ‘Jatălăj ănklo je’, š: ‘Jakălăj aiča je!’, ali nu dăc fuga dăpă jej s m kătăc.
24 Ty såsom ljungelden, när den ljungar fram, lyser från himmelens ena ända till den andra, så skall det vara med Människosonen på hand dag.
K kum š toc vjadje munja kănd s pojavjaštje aša s fije ăn zuvaja kănd jo, Bijatu alu Omuluj, s m pojavjesk.
25 Men först måste han lida mycket och bliva förkastad av detta släkte.
Ali majdată trjebje mult s trpjesk š lumja ăn asta vrijamje trjebje s m odbacaskă.”
26 Och såsom det skedde på Noas tid, så skall det ock ske i Människosonens dagar:
Š isto aša, kum afost ăn zuvilje kănd Noa afost viuv š aša osă fije ăn zuvilje majdată kănd jo, Bijatu alu Omuluj, osă m pojavjesk:
27 människorna åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag då Noa gick in i arken; då kom floden och förgjorde dem allasammans.
Kašă uvjek nastavja s mălănče š s bja, s s ănsuarje š s miritje, tot pănla zuvă kănd Noa auntrat ăn marje brod. A atunča avinjit potopu š p toc lja uništit karje na fost ăn marje brod.
28 Likaledes, såsom det skedde på Lots tid: människorna åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde,
Š isto aša kum afost ăn zuvilje kănd Lot afost viuv: lumja ăn asta regija kašă uvjek nastavja s mălănče š s bja, s kumprje š s vindă, s obradjaskă pămăntu š s gradjaskă.
29 men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel ned från himmelen och förgjorde dem allasammans,
Ali ăn zuvaja kănd Lot aišăt dăn trg Sodoma ăn karje atrijit, atunča dăn čerj foku ku buluvanji karje ardje akăzut ka pluaja p jej š aumurăt p tuată lumja ăn aja regija.
30 alldeles på samma sätt skall det ske den dag då Människosonen uppenbaras.
Isto aša osă fije š ăn zuvă kănd osă m pojavjesk jo, Bijatu alu Omuluj.
31 Den som den dagen är på taket och har sitt bohag inne i huset, han må icke stiga ned för att hämta det; ej heller må den som är ute på marken vända tillbaka.
Činje god ăn zuvaja p krovu alu kasăj, a stvarulje alor je ăn nontru, s nu s dja ăn zos ăn kasă la stvarurj aluj! Činje god s găsaštje ăn pijană, s nu s ăntuarkă ăndrăt s ja stvarulje aluj!
32 Kommen ihåg Lots hustru.
Dăcăvă d gănd če sa dogodit kănd mujarja alu Lot sa ujtat ăndrăt ăn Sodoma š apoginjit!
33 Den som står efter att vinna sitt liv, han skall mista det; men den som mister det, han skall rädda det.
Činje god pokušaštje s păzaskă životu aluj, osă l pjargă, a činje god spreman s lasă životu aluj, osă l păzaskă.
34 Jag säger eder: Den natten skola två ligga i samma säng; den ene skall bliva upptagen, den andre skall lämnas kvar.
Istina je, ăn nuaptaja kănd osă m pojavjesk, doj lumje karje s skulkă ăn isti pat, p unu osă ja, a p altu osă l lasă.
35 Två kvinnor skola mala tillhopa; den ena skall bliva upptagen, den andra skall lämnas kvar.»
Dăla duavă mujerj karje zajedno ăn mlin mačină, p una osă ja, a p alta osă l lasă.
36 Då frågade de honom: »Var då, Herre?» Han svarade dem: »Där den döda kroppen är, dit skola ock rovfåglarna församla sig.»
Učenikurlje aluj l ăntrjabă: “Domnulje, undje asta osă fije?” Isusu lji zăče: “Undje zače lumja muartă, ănklo s sakupjaštje lešinari.”
