Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Опомени се, Господе, шта нас задеси; погледај и види срамоту нашу.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Наследство наше привали се туђинцима, домови наши иностранцима.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Постасмо сироте, без оца, матере наше као удовице.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Своју воду пијемо за новце, своја дрва купујемо.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
На врату нам је јарам, и гоне нас; уморени немамо одмора.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Пружамо руку к Мисирцима и Асирцима, да се наситимо хлеба.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Оци наши згрешише, и нема их, а ми носимо безакоња њихова.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Робови нам господаре, нема никога да избави из руку њихових.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
Са страхом за живот свој од мача у пустињи доносимо себи хлеб.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Кожа нам поцрне као пећ од љуте глади.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Срамоте жене на Сиону и девојке по градовима Јудиним.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Кнезове вешају својим рукама, не поштују лице старачко.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Младиће узимају под жрвње, и деца падају под дрвима.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Стараца нема више на вратима, ни младића на певању.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Неста радости срцу нашем, игра наша претвори се у жалост.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Паде венац с главе наше; тешко нама, што згрешисмо!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Стога је срце наше жалосно, стога очи наше потамнеше,
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
Са горе Сиона, што опусте, и лисице иду по њој.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Ти, Господе, остајеш довека, престо Твој од колена до колена.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Зашто хоћеш да нас заборавиш довека, да нас оставиш задуго?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Обрати нас, Господе, к себи, и обратићемо се; понови дане наше како беху пре.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
Јер еда ли ћеш нас сасвим одбацити и гневити се на нас веома?
