Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Kom i hug, Herre, kor det er med oss! Skoda etter og sjå, kor me er svivyrde!
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Vår arv er komen åt framande, våre hus åt utlendske menner.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Farlause er me vortne, hev ikkje far. Møderne våre er som enkjor.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Me lyt kjøpa det vatnet me drikk, vår ved lyt me betala.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Våre forfylgjarar hev me på halsen; me er trøytte, fær ikkje kvild.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Til Egyptarland rette me hand, til Assyria, vilde mettast med brød.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Våre feder synda, dei er burte, me lyt bera deira misgjerningar.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Trælar er våre herrar, og ingen riv oss ut or deira hand.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
Me søkjer vårt brød med livsens fåre for sverdet i øydemark.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Vår hud er glodheit som omnen, for svolten som gneg og brenn.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Kvende hev i Sion dei skjemt, møyar i byarne i Juda.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Hovdingar hengde dei med si hand, gamle viste dei ikkje vyrdnad.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Ungmenne laut bera kverni, og gutar seig ned med vedbyrdi på.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Dei gamle sit ikkje lenger i porten, dei unge ikkje meir med sitt strengespel.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Det er slutt med vår hjartans gleda, vår dans er umsnudd til sorg.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Kransen er fallen av vårt hovud; usæle me, at me hev synda!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Difor er hjarta vårt sjukt, di so er augo våre dimme -
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
for Sions fjell som ligg audt, der renner no revar ikring.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Du, Herre, sit æveleg konge, frå ætt til ætt stend din kongsstol.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Kvi vil du oss æveleg gløyma, ganga frå oss dagarne lange?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Vend oss, Herre, til deg, so kjem me; nya upp att våre dagar frå gamalt!
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
For du kann vel ikkje reint ha støytt oss burt, vera so ovleg harm på oss.
