Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Kia mahara, e Ihowa, ki te mea kua pa nei ki a matou: tirohia mai, kia kite ai koe i to matou ingoa kino.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Kua riro to matou wahi tupu i nga tangata ke, o matou whare i nga tautangata.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
He pani matou, kahore he matua, ko o matou whaea ano he pouaru.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Na te moni i inu wai ai matou; ko a matou wahie he mea hoko.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Kei runga kei o matou kaki o matou kaiwhai: e mauiui ana matou, kahore he tanga manawa mo matou.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Kua hoatu e matou te ringa ki nga Ihipiana, ki nga Ahiriana, kia makona ai matou i te taro.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
I hara o matou matua, a kua kore; a kua whakawaha e matou o ratou he.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Ko nga pononga o matou rangatira: kahore he kaiwhakaora mo matou i o ratou ringa.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
E tata mate matou ka whiwhi ai i te taro, i te hoari hoki o te koraha.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Mangu ana o matou kiri ano he oumu, i te wera ngau kino o te hemokai.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Taea ana e ratou nga wahine o Hiona, nga wahine i nga pa o Hura.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Ko nga rangatira, taronatia ake e to ratou ringa; kihai nga kanohi o nga kaumatua i whakahonoretia.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Ko nga taitama kei te waha i te huri, hinga ana nga tamariki i te pikaunga wahie.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Ko nga kaumatua i nga kuwaha kua kore, me te waiata hoki a nga taitama.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Kua mutu te koa o o matou ngakau, kua puta ke ta matou kanikani hei uhunga.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Kua taka te karauna o to matou mahunga; aue, te mate mo matou! kua hara hoki matou.
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Na reira whakaruhi noa iho o matou ngakau; na enei mea pouriuri ana o matou kanohi.
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
Na te maunga hoki o Hiona kua ururuatia nei, e haereerea nei e nga pokiha.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Pumau tonu koe, ake ake, e Ihowa; ko tou torona kei tera whakatupuranga, kei tera whakatupuranga.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
He aha koe i wareware tonu ai ki a matou? he aha koe i whakarere ai i a matou, a roa noa iho nga ra?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Whakatahuritia atu matou ki a koe, e Ihowa, a ka tahuri matou: whakahoutia o matou ra, kia rite ki o mua.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
Otiia kua tino whakakahore rawa koe ki a matou, e tino nui ana tou riri ki a matou.
