Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Piemini, Kungs, kas mums noticis, skaties un uzlūko mūsu kaunu.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Mūsu mantas tiesa svešiniekiem kļuvusi, mūsu nami ārzemniekiem.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Mēs esam bāriņi bez tēva, mūsu mātes ir kā atraitnes.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Savu ūdeni mēs dzeram par naudu, savu malku pērkam par maksu.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Mēs topam vajāti pār kaklu pār galvu, mēs esam noguruši, dusas mums nav.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Mēs esam devušies rokā ēģiptiešiem un Asiriešiem, lai dabūtu maizes paēst.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Mūsu tēvi apgrēkojušies, un to vairs nav, bet mēs nesam viņu noziegumus.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Kalpi valda pār mums, un neviena nav, kas mūs izglābj no viņu rokām.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
Mums sava maize jāatved ar nāves bailēm, tuksneša zobena priekšā.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Mūsu āda ir nomelnējusi kā ceplī no tāda briesmīga bada.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Sievas Ciānā apsmietas, jaunavas Jūda pilsētās.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Lielkungi caur viņu roku ir pakārti, un vecaju vaigs nav turēts godā.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Jaunekļus dzen pie malšanas, un puiši klūp malku nesdami.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Vecaji atstājās no vārtiem un jaunekļi no savām dziesmām.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Mūsu sirds līksmība ir pagalam, mūsu diešana palikusi par vaimanām.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Mūsu galvas kronis nokritis, - ak vai mums, ka esam grēkojuši!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Tādēļ mūsu sirds gurdena, tādēļ mūsu acis palikušas tumšas;
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
Ciānas kalna dēļ, kas izpostīts, ka lapsas pār to tekā.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Tu, Kungs, paliec mūžīgi, Tavs godības krēsls līdz radu radiem.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Kādēļ Tu mūs mūžam gribi aizmirst, kāpēc Tu mūs tik ilgi gribi atstāt?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Kungs, atgriezi mūs pie Tevis, tad atgriezīsimies, atjauno mūsu dienas, tā kā vecos laikos.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
Jeb vai Tu mūs pavisam esi atmetis un tik ļoti par mums apskaities?
