Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Gedenke, HERR, dessen, was uns widerfahren ist! Blicke her und sieh unsere Schmach!
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Unser Erbbesitz ist an Fremde übergegangen, unsere Häuser an Ausländer.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Waisen sind wir geworden, vaterlos, unsere Mütter sind wie Witwen.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Unser Wasser trinken wir um Geld, nur gegen Zahlung erhalten wir unser eignes Holz.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
Unsere Verfolger sitzen uns auf dem Nacken, und sind wir ermattet, gönnt man uns keine Ruhe.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
Den Ägyptern haben wir die Hand gereicht und den Assyrern, um uns satt zu essen. –
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Unsere Väter, die gesündigt haben, sind nicht mehr: wir müssen ihre Verschuldungen büßen.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Knechte herrschen über uns: niemand entreißt uns ihrer Hand.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
Mit Lebensgefahr schaffen wir unser Brot herein, in Angst vor dem Schwert der Wüstenbewohner.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Unsere Haut glüht wie ein Ofen von der Fieberglut des Hungers.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Ehefrauen haben sie in Zion geschändet, Jungfrauen in den Städten Judas.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Fürsten sind von ihrer Hand gehenkt worden, das Ansehn der Ältesten wird nicht geachtet.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Jünglinge müssen die Handmühle schleppen, und Knaben wanken unter Lasten von Holz.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
Die Alten bleiben fern vom Stadttor, die Jungen von ihrem Saitenspiel.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Geschwunden ist die Freude unsers Herzens, unser Reigentanz hat sich in Trauer verwandelt.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Die Krone ist uns vom Haupt gefallen: wehe uns, daß wir gesündigt haben!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
Darob ist unser Herz krank geworden, darüber sind unsere Augen umdüstert:
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
über den Zionsberg, der verödet daliegt, auf dem die Füchse ihr Wesen treiben.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Du aber, HERR, thronst in Ewigkeit, dein Herrscherstuhl steht fest von Geschlecht zu Geschlecht.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Warum willst du uns vergessen für immer, uns verlassen lebenslang?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Führe uns, HERR, zu dir zurück, daß wir umkehren! Laß unsere Tage erneuert werden wie vor alters!
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
Oder hast du uns gänzlich verworfen? Zürnst du uns unversöhnlich?
