Klagovisorna 5
1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
Remember, O Jehovah, what hath befallen us, Look attentively, and see our reproach.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
Our inheritance hath been turned to strangers, Our houses to foreigners.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
Orphans we have been — without a father, our mothers [are] as widows.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
Our water for money we have drunk, Our wood for a price doth come.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
For our neck we have been pursued, We have laboured — there hath been no rest for us.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
[To] Egypt we have given a hand, [To] Asshur, to be satisfied with bread.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
Our fathers have sinned — they are not, We their iniquities have borne.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
Servants have ruled over us, A deliverer there is none from their hand.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
With our lives we bring in our bread, Because of the sword of the wilderness.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
Our skin as an oven hath been burning, Because of the raging of the famine.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
Wives in Zion they have humbled, Virgins — in cities of Judah.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
Princes by their hand have been hanged, The faces of elders have not been honoured.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
Young men to grind they have taken, And youths with wood have stumbled.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
The aged from the gate have ceased, Young men from their song.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
Ceased hath the joy of our heart, Turned to mourning hath been our dancing.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
Fallen hath the crown [from] our head, Woe [is] now to us, for we have sinned.
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
For this hath our heart been sick, For these have our eyes been dim.
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
For the mount of Zion — that is desolate, Foxes have gone up on it.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
Thou, O Jehovah, to the age remainest, Thy throne to generation and generation.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
Why for ever dost Thou forget us? Thou forsakest us for length of days!
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
Turn us back, O Jehovah, unto Thee, And we turn back, renew our days as of old.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
For hast Thou utterly rejected us? Thou hast been wroth against us — exceedingly?
