Klagovisorna 3
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
Ko au ko e tangata kuo mamata ki he mamahi ʻi he meʻa tā ʻa hono houhau.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
Kuo ne tataki au mo ʻomi au ki he poʻuli, kae ʻikai ki he maama.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
Ko e moʻoni kuo ne liliu kiate au, ʻoku ne liliu hono nima kiate au ʻi he ʻaho kotoa.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
Ko hoku kili mo hoku kakano kuo ne ngaohi ke motuʻa; kuo ne fesiʻi hoku ngaahi hui.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
Kuo ne langaʻi meʻa kiate au, pea kuo ne takatakai au ʻaki ʻae kona mo e mamahi.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
Kuo ne fokotuʻu au ʻi he ngaahi potu fakapoʻuli, ʻo hangē ko kinautolu naʻe pekia ʻi muʻa.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
Kuo ne ʻāʻi takatakai au pea ʻoku ʻikai te u faʻa hao kituʻa: kuo ne fakamamafa ʻa ʻeku haʻi ukamea.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
ʻO kau ka tangi foki mo kalanga, ʻoku ne taʻetokangaʻi ʻeku kole.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
Kuo ne ʻāʻi hoku ngaahi hala ʻaki ʻae ngaahi maka kuo tā, kuo ne fakapikoʻi hoku ngaahi hala.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
Naʻa ne hangē ha pea ʻoku toitoi kiate au, pea hangē ha laione ʻi he ngaahi potu lilo.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
Kuo ne mimioʻi hoku ngaahi ʻaluʻanga, pea kuo ne haehae au fakaikiiki: kuo ne ngaohi au ke lala pe.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
Kuo ne teke ʻa ʻene kaufana, pea kuo ne fokotuʻu au ko e fakaʻilonga ki he ngahau.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
Kuo ne pule ki he ngaahi ngahau ʻo ʻene tangai ke ʻasi ki hoku ngaahi kongaloto.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
Ko e manukiʻanga au ki hoku kakai; pea ko ʻenau tāʻanga ʻi he ʻaho kotoa pē.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
Kuo ne fakafonu au ʻaki ʻae kona, kuo ne fakakonaʻi au ʻaki ʻae konaʻiʻī.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
Kuo ne fesiʻi foki hoku kau nifo ʻaki ʻae kilikili, kuo ne pani au ʻaki ʻae efu.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
Pea kuo ke hiki hoku laumālie ke mamaʻo mei he melino: naʻe ngalo ʻiate au ʻae monūʻia.
18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
Pea ne u pehē, “Ko ʻeku mālohi mo ʻeku ʻamanaki kuo ʻauha meia Sihova;”
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
ʻI heʻeku manatu ki hoku mahaki pea mo ʻeku mamahi, ʻae kona pea mo e ʻahu.
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
ʻOku kei manatu ki ai hoku laumālie, pea ʻoku angavaivai ia ʻiate au.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
Ko ia ʻoku ou fakamanatu ki hoku loto, pea ko ia ʻoku ou kei maʻu ai ʻae ʻamanaki.
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
Ko e meʻa ʻi he ʻaloʻofa ʻa Sihova ʻoku ʻikai te tau ʻauha, koeʻuhi ʻoku ʻikai ke ngata ʻene manavaʻofa.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
ʻOku foʻou ia ʻi he pongipongi kotoa pē, ʻoku lahi hoʻo angatonu.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
ʻOku pehē ʻe hoku laumālie, “Ko hoku tofiʻa ʻa Sihova: ko ia te u ʻamanaki lelei ʻiate ia.”
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
ʻOku lelei ʻa Sihova kiate kinautolu ʻoku tatali kiate ia, ki he laumālie ʻoku kumi kiate ia.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
ʻOku lelei ki he tangata ke ne ʻamanaki, pea ne tatali fakatatoka foki ki he fakamoʻui meia Sihova.
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
ʻOku lelei ki he tangata ke ne fua ʻae haʻamo ʻi heʻene kei talavou.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
ʻOku ne nofo tokotaha pe, pea ʻoku longo pe, koeʻuhi kuo ne fua ia ʻe ia pe.
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
ʻOku ne ʻai hono ngutu ʻi he efu, ko e meʻa naʻa ʻoku kei ai ha ʻamanaki.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
ʻOku ne tuku hono kouʻahe kiate ia ʻoku ne taaʻi ia: ʻoku ne pito ʻaupito ʻi he lauʻi kovi.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
He koeʻuhi ʻe ʻikai liʻaki ke lauikuonga ʻe Sihova:
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
He kapau te ne fakamamahi, ka te ne manavaʻofa foki ʻo fakatatau ki hono lahi ʻo ʻene ngaahi ʻaloʻofa.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
He ʻoku ʻikai te ne fie tautea, pe fakamamahi ʻae fānau ʻae tangata.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
Ke laiki ʻi hono lalo vaʻe ʻae ngaahi pōpula kotoa pē ʻo māmani,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
Ke fakatafe ʻae totonu ʻoe tangata ʻi he ʻao ʻoe fofonga ʻoe Fungani Māʻoniʻoni,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
Ke kākaaʻi ʻae tangata ʻi hono fakamaauʻi ʻoku ʻikai lelei ai ʻa Sihova.
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
Ko hai ia ʻoku fakahā, pea ʻoku hoko ia, ʻo kapau ʻoku ʻikai ke fekau ʻe Sihova?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
ʻOku ʻikai ke ʻalu mei he fofonga ʻoe Fungani Māʻolunga ʻae lelei mo e kovi.
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
Ko e hā ʻoku lāunga ai ʻae tangata moʻui, ʻae tangata koeʻuhi ko e tautea ʻo ʻene ngaahi angahala?
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
Ke tau kumi mo ʻahiʻahiʻi hotau ngaahi ʻaluʻanga, pea toe tafoki kia Sihova.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
Ke tau hiki hake hotau loto mo hotau nima ki he ʻOtua ʻi he ngaahi langi.
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
“Kuo mau fai talangataʻa, pea kuo mau angatuʻu: ʻoku teʻeki ai te ke fakamolemole.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
“Kuo ke ʻuʻufi ʻaki ʻae houhau, pea fakatangaʻi ʻakimautolu: kuo ke tāmateʻi pea naʻe ʻikai te ke manavaʻofa.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
Kuo ke ʻufiʻufi koe ʻaki ʻae ʻao, ke ʻoua naʻa ʻasi atu ʻa ʻemau kole.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
Kuo ke ngaohi ʻakimautolu ko e efe mo e ʻotoʻota ʻi he lotolotonga ʻoe kakai.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
“Kuo mafaʻa ʻae ngutu ʻa homau kau fili kotoa pē kiate kimautolu.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
Kuo hoko mai ʻae manavahē mo e tauhele kiate kimautolu, ʻae lala mo e ʻauha.”
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
ʻOku tafe hifo hoku mata, hangē ko e ngaahi vaitafe, koeʻuhi ko e ʻauha ʻae ʻofefine ʻo hoku kakai.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
“ʻOku tafe hifo ʻa hoku mata, pea ʻikai ʻosi, ʻoku ʻikai siʻi ke tuku.
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
Ke ʻoua ke ʻafio mai ʻa Sihova, pea vakai mei he langi.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
Ko hoku mata ʻoku ne ueʻi hoku loto, koeʻuhi ko e ngaahi ʻofefine kotoa pē ʻo ʻeku kolo.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
“Naʻe tuli fakamamahi au ʻe hoku kau fili hangē ha manupuna, taʻehanoʻuhinga.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
Kuo nau motuhi ʻeku moʻui ʻi he fale fakapōpula, pea kuo lī ha maka kiate au.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
naʻe melemo hoku ʻulu ʻi he ngaahi vai; pea ne u toki pehē, ‘Kuo motuhi au.’
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
“ʻE Sihova ne u ui ki ho huafa mei he fale fakapōpula taumamaʻo.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
Kuo ke fanongo ki hoku leʻo; ʻoua naʻa ke fufū ho fofonga ki heʻeku mānava, ki heʻeku tangi.
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
Naʻa ke ʻunuʻunu mai ʻo ofi ʻi he ʻaho ko ia ne u ui kiate koe: naʻa ke pehē, “ʻOua naʻa manavahē.”
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
“ʻE Sihova kuo ke langomakiʻi hoku laumālie; kuo ke huhuʻi ʻeku moʻui.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
ʻE Sihova kuo ke ʻafioʻi ki he kovi kuo fai kiate au, fakamaau ʻe koe ʻeku meʻa.
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
Kuo ke ʻafio ki heʻenau lili kotoa pē, mo ʻenau ngaahi filioʻi kiate au.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
“ʻE ʻEiki kuo ke fanongo ki heʻenau taukae, pea mo ʻenau ngaahi filioʻi kiate au;
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
ʻae loungutu ʻonautolu naʻe tuʻu hake kiate au, pea mo ʻenau fakatupu meʻa kiate au ʻi he ʻaho kotoa pē.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
Vakai ki heʻenau nofo hifo mo ʻenau tuʻu hake; ko au ko ʻenau taʻanga.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
“ʻE ʻEiki ke ke tuku kiate kinautolu ha totongi, ʻo fakatatau ki he ngāue ʻa honau nima.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
Tuku kiate kinautolu ʻae mamahi ʻoe loto, ʻa hoʻo malaʻia kiate kinautolu.
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
Fakatanga mo fakaʻauha ʻakinautolu ʻi he houhau mei he lalo langi ʻa Sihova.
