Klagovisorna 3

1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;

Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.

Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.