Klagovisorna 3
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
Ja sam èovjek koji vidjeh muku od pruta gnjeva njegova.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
Odvede me i opravi me u tamu a ne na vidjelo.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
Samo se na me obraæa, obraæa ruku svoju po vas dan.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
Uèini, te mi ostarje tijelo i koža, potr kosti moje.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
Zazida me, i optoèi me žuèju i mukom.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
Posadi me u tamu kao umrle odavna.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
Ogradi me da ne izaðem, i metnu na me teške okove.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
Kad vièem i vapijem, odbija molitvu moju.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
Zagradi putove moje tesanijem kamenom, i prevrati staze moje.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
Posta mi kao medvjed u zasjedi, kao lav u potaji.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
Pomete putove moje, i razdrije me, i uništi me.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
Nateže luk svoj, i metnu me strijeli za biljegu.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
Ustrijeli me u bubrege strijelama iz tula svojega.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
Postah potsmijeh svemu narodu svojemu i pjesma njihova po vas dan.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
Nasiti me gorèinom, opoji me pelenom.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
Polomi mi zube kamenjem, uvali me u pepeo.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
Udaljio si dušu moju od mira, zaboravih dobro.
18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
I rekoh: propade sila moja i nadanje moje od Gospoda.
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
Opomeni se muke moje i jada mojega, pelena i žuèi.
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
Duša se moja opominje bez prestanka, i poništila se u meni.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
Ali ovo napominjem srcu svojemu, te se nadam:
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
Milost je Gospodnja što ne izgibosmo sasvijem, jer milosrða njegova nije nestalo.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
Ponavlja se svako jutro; velika je vjera tvoja.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
Gospod je dio moj, govori duša moja; zato æu se u njega uzdati.
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
Dobar je Gospod onima koji ga èekaju, duši, koja ga traži.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
Dobro je mirno èekati spasenje Gospodnje.
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
Dobro je èovjeku nositi jaram za mladosti svoje.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
Sam æe sjedjeti i muèati, jer Bog metnu breme na nj.
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
Metnuæe usta svoja u prah, eda bi bilo nadanja.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
Podmetnuæe obraz svoj onome koji ga bije, biæe sit sramote.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
Jer Gospod ne odbacuje za svagda.
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
Jer ako i ucvijeli, opet æe se i smilovati radi mnoštva milosti svoje.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
Jer ne muèi iz srca svojega ni cvijeli sinova èovjeèjih.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
Kad gaze nogama sve sužnje na zemlji,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
Kad izvræu pravicu èovjeku pred višnjim,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
Kad èine krivo èovjeku u parnici njegovoj, ne vidi li Gospod?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
Ko je rekao što i zbilo se, a Gospod da nije zapovjedio?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
Ne dolaze li i zla i dobra iz usta višnjega?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
Zašto se tuži èovjek živ, èovjek na kar za grijehe svoje?
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
Pretražimo i razgledajmo pute svoje, i povratimo se ka Gospodu.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
Podignimo srce svoje i ruke k Bogu na nebesima.
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
Zgriješismo i nepokorni bismo; ti ne praštaš.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
Obastro si se gnjevom, i goniš nas, ubijaš i ne žališ.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
Obastro si se oblakom da ne prodre molitva.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
Naèinio si od nas smetlište i odmet usred tijeh naroda.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
Razvaljuju usta svoja na nas svi neprijatelji naši.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
Strah i jama zadesi nas, pustošenje i zatiranje.
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
Potoci teku iz oèiju mojih radi pogibli kæeri naroda mojega.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
Oèi moje liju suze bez prestanka, jer nema odmora,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
Dokle Gospod ne pogleda i ne vidi s neba.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
Oko moje muèi mi dušu radi svijeh kæeri grada mojega.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
Tjeraju me jednako kao pticu neprijatelji moji ni za što.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
Svališe u jamu život moj i nabacaše kamenje na me.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
Doðe mi voda svrh glave; rekoh: pogiboh!
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
Prizivah ime tvoje, Gospode, iz jame najdublje.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
Ti èu glas moj; ne zatiskuj uha svojega od uzdisanja mojega, od vike moje.
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
Pristupao si kad te prizivah, i govorio si: ne boj se.
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
Raspravljao si, Gospode, parbu duše moje, i izbavljao si život moj.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
Vidiš, Gospode, nepravdu koja mi se èini; raspravi parbu moju.
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
Vidiš svu osvetu njihovu, sve što mi misle.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
Èuješ rug njihov, Gospode, sve što mi misle,
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
Što govore oni koji ustaju na me i što namišljaju protiv mene po vas dan.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
Vidi, kad sjedaju i kad ustaju, ja sam im pjesma.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
Plati im, Gospode, po djelima ruku njihovijeh.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
Podaj im uporno srce, prokletstvo svoje.
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
Goni ih gnjevom, i istrijebi ih ispod nebesa Gospodnjih.
