Klagovisorna 3
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
Jeg er den, der så nød ved hans vredes ris,
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
mig har han ført og ledt i det tykkeste Mulm,
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
ja, Hånden vender han mod mig Dagen lang.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
Mit Bød og min Hud har han opslidt, brudt mine Ben,
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
han mured mig inde, omgav mig med Galde og Møje,
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
lod mig bo i Mørke som de, der for længst er døde.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
Han har spærret mig inde og lagt mig i tunge Lænker.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
Om jeg end råber og skriger, min Bøn er stængt ude.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
Han spærred mine Veje med Kvader, gjorde Stierne kroge.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
Han blev mig en lurende Bjørn, en Løve i Baghold;
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
han ledte mig vild, rev mig sønder og lagde mig øde;
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
han spændte sin Bue; lod mig være Skive for Pilen.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
Han sendte sit Koggers Sønner i Nyrerne på mig;
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
hvert Folk lo mig ud og smæded mig Dagen lang,
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
med bittert mætted han mig, gav mig Malurt at drikke.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
Mine Tænder lod han bide i Flint, han trådte mig i Støvet;
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
han skilte min Sjæl fra Freden, jeg glemte Lykken
18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
og sagde: "Min Livskraft, mit Håb til HERREN er ude."
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
At mindes min Vånde og Flakken er Malurt og Galde;
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
min Sjæl, den mindes det grant den grubler betynget.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
Det lægger jeg mig på Sinde, derfor vil jeg håbe:
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
HERRENs Miskundhed er ikke til Ende, ikke brugt op,
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
hans Nåde er ny hver Morgen, hans Trofasthed stor.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
Min Del er HERREN, (siger min Sjæl, ) derfor håber jeg på ham.
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
Dem, der bier på HERREN, er han god, den Sjæl, der ham søger;
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
det er godt at håbe i Stilhed på HERRENs Frelse,
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
godt for en Mand, at han bærer Åg i sin Ungdom.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
Han sidde ensom og tavs, når han lægger det på ham;
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
han trykke sin Mund mod Støvet, måske er der Håb.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
Række Kind til den, der slår ham, mættes med Hån.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
Thi Herren bortstøder ikke for evigt,
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
har han voldt Kvide, så ynkes han, stor er hans Nåde;
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
ej af Hjertet plager og piner han Menneskens Børn.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
Når Landets Fanger til Hobe trædes under Fod,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
når Mandens Ret for den Højestes Åsyn bøjes,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
når en Mand lider Uret i sin Sag mon Herren ej ser det?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
Hvo taler vel, så det sker, om ej Herren byder?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
Kommer ikke både ondt og godt fra den Højestes Mund?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
Over hvad skal den levende sukke? Hver over sin Synd!
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
Lad os ransage, granske vore Veje og vende os til HERREN,
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
løfte Hænder og Hjerte til Gud i Himlen;
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
vi syndede og stod imod, du tilgav ikke,
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
men hylled dig i Vrede, forfulgte os, dræbte uden Skånsel,
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
hylled dig i Skyer, så Bønnen ej nåed frem;
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
til Skarn og til Udskud har du gjort os midt iblandt Folkene.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
De opspærred Munden imod os, alle vore Fjender.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
Vor Lod blev Gru og Grav og Sammenbruds Øde;
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
Vandstrømme græder mit Øje, mit Folk brød sammen.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
Hvileløst strømmer mit Øje, det kender ej Ro,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
før HERREN skuer ned fra Himlen, før han ser til.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
Synet af Byens Døtre piner min Sjæl.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
Jeg joges som en Fugl af Fjender, hvis Had var grundløst,
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
de spærred mig inde i en Grube, de stenede mig;
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
Vand strømmed over mit Hoved, jeg tænkte: "Fortabt!"
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
Dit Navn påkaldte jeg, HERRE, fra Grubens Dyb;
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
du hørte min Røst: "O, gør dig ej døv for mit Skrig!"
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
Nær var du den Dag jeg kaldte, du sagde: "Frygt ikke!"
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
Du førte min Sag, o Herre, genløste mit Liv;
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
HERRE, du ser, jeg lider Uret. skaf mig min Ret!
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
Al deres Hævnlyst ser du, alle deres Rænker,
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
du hører deres Smædeord HERRE, deres Rænker imod mig,
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
mine Fjenders Tale og Tanker imod mig bestandig.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
Se dem, når de sidder eller står, deres Nidvise er jeg.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
Dem vil du gengælde, HERRE, deres Hænders Gerning,
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
gør deres Hjerte forhærdet din Forbandelse over dem!
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
forfølg dem i Vrede, udryd dem under din Himmel.
