Klagovisorna 3
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
| أَنَا هُوَ الرَّجُلُ الَّذِي شَهِدَ الْبَلِيَّةَ الَّتِي أَنْزَلَهَا قَضِيبُ سُخْطِهِ. | ١ |
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
| قَادَنِي وَسَيَّرَنِي فِي الظُّلْمَةِ مِنْ غَيْرِ نُورٍ. | ٢ |
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
| حَقّاً إِنَّهُ يَمُدُّ يَدَهُ عَلَيَّ مَرَّةً تِلْوَ الْمَرَّةِ طُولَ النَّهَارِ. | ٣ |
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
| أَبْلَى لَحْمِي وَجِلْدِي. هَشَّمَ عِظَامِي. | ٤ |
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
| حَاصَرَنِي وَأَحَاطَنِي بِالْعَلْقَمِ وَالْمَشَقَّةِ. | ٥ |
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
| أَسْكَنَنِي فِي الظُّلْمَةِ كَمَوْتَى الْحِقَبِ الْغَابِرَةِ. | ٦ |
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
| سَيَّجَ حَوْلِي حَتَّى لَا أُفْلِتَ. أَثْقَلَ عَلَيَّ قُيُودِي. | ٧ |
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
| حَتَّى حِينَ أَصْرُخُ وَأَسْتَغِيثُ يَصُدُّ صَلاتِي. | ٨ |
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
| قَدْ أَغْلَقَ عَلَيَّ طُرُقِي بِحِجَارَةٍ مَنْحُوتَةٍ، وَجَعَلَ مَسَالِكِي مُلْتَوِيَةً. | ٩ |
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
| هُوَ لِي كَدُبٍّ مُتَرَبِّصٍ، وَكَأَسَدٍ مُتَرَصِّدٍ فِي مَكْمَنِهِ. | ١٠ |
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
| أَضَلَّ طُرُقِي وَمَزَّقَنِي إِرْباً. دَمَّرَنِي. | ١١ |
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
| وَتَّرَ قَوْسَهُ وَنَصَبَنِي هَدَفاً لِسَهْمِهِ. | ١٢ |
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
| اخْتَرَقَ كُلْيَتَيَّ بِنِبَالِ جُعْبَتِهِ. | ١٣ |
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
| صِرْتُ مَثَارَ هُزْءٍ لِشَعْبِي وَأُهْجِيَةً لَهُمُ الْيَوْمَ كُلَّهُ. | ١٤ |
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
| أَشْبَعَنِي مَرَارَةً، وَأَرْوَانِي أَفْسَنْتِيناً. | ١٥ |
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
| هَشَّمَ أَسْنَانِي بِالْحَصَى، وَطَمَرَنِي بِالرَّمَادِ. | ١٦ |
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
| فَتَنَاءَتْ نَفْسِي عَنِ السَّلامِ، وَنَسِيتُ طَعْمَ الْخَيْرَاتِ. | ١٧ |
18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
| فَقُلْتُ: «تَلاشَتْ قُوَّتِي، وَكُلُّ مَا كُنْتُ أَرْجُوهُ مِنَ الرَّبِّ». | ١٨ |
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
| اُذْكُرْ بَلِيَّتِي وَتَيَهَانِي وَالأَفْسَنْتِينَ وَالْمَرَارَةَ. | ١٩ |
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
| مَا بَرِحَتْ نَفْسِي تَذْكُرُهَا وَهِيَ مُنْحَنِيَةٌ فِي دَاخِلِي. | ٢٠ |
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
| وَلَكِنْ هَذَا مَا أُنَاجِي بِهِ نَفْسِي، لِذَلِكَ يَغْمُرُنِي الرَّجَاءُ: | ٢١ |
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
| مِنْ إِحْسَانَاتِ الرَّبِّ أَنَّنَا لَمْ نَفْنَ، لأَنَّ مَرَاحِمَهُ لَا تَزُولُ. | ٢٢ |
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
| تَتَجَدَّدُ فِي كُلِّ صَبَاحٍ. فَائِقَةٌ أَمَانَتُكَ. | ٢٣ |
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
| تَقُولُ نَفْسِي: «الرَّبُّ هُوَ نَصِيبِي فَلِذَلِكَ أَرْجُوهُ». | ٢٤ |
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
| الرَّبُّ صَالِحٌ لِمَنْ يَرْجُونَهُ وَلِلنَّفْسِ الَّتِي تَلْتَمِسُهُ. | ٢٥ |
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
| خَيْرٌ لِلْمَرْءِ أَنْ يَنْتَظِرَ بِصَمْتٍ خَلاصَ الرَّبِّ. | ٢٦ |
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
| خَيْرٌ لِلْمَرْءِ أَنْ يَحْمِلَ النِّيرَ فِي حَدَاثَتِهِ. | ٢٧ |
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
| لِيَعْتَكِفْ وَحِيداً فِي صَمْتٍ لأَنَّ الرَّبَّ قَدْ وَضَعَ النِّيرَ عَلَيْهِ. | ٢٨ |
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
| لِيُوَارِ وَجْهَهُ فِي التُّرَابِ تَذَلُّلاً، عَسَى أَنْ يَكُونَ هُنَاكَ رَجَاءٌ. | ٢٩ |
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
| لِيَبْذُلْ خَدَّهُ لِلاطِمِ، وَيَشْبَعْ تَعْيِيراً. | ٣٠ |
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
| لأَنَّ الرَّبَّ لَا يَنْبِذُ إِلَى الأَبَدِ. | ٣١ |
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
| فَإِنَّهُ وَلَوْ أَحْزَنَ يَرْأَفُ بِمُقْتَضَى رَحْمَتِهِ الْفَائِقَةِ. | ٣٢ |
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
| لأَنَّهُ لَا يَتَعَمَّدُ أَنْ يَبْتَلِيَ أَبْنَاءَ الْبَشَرِ بِالْبُؤْسِ وَالأَسَى، | ٣٣ |
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
| وَلا أَنْ يَسْحَقَ أَسْرَى الأَرْضِ تَحْتَ الأَقْدَامِ، | ٣٤ |
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
| وَلا أَنْ يَجُورَ أَحَدٌ عَلَى حُقُوقِ الإِنْسَانِ، أَمَامَ عَيْنَيِ الرَّبِّ الْعَلِيِّ | ٣٥ |
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
| أَوْ أَنْ لَا يُنْصَفَ الإِنْسَانُ فِي دَعْوَاهُ. أَلا يَرَى الرَّبُّ هَذِهِ الأُمُورَ؟ | ٣٦ |
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
| مَنْ ذَا الَّذِي يَقْضِي بِأَمْرٍ فَيَتَحَقَّقَ إِنْ لَمْ يَكُنِ الرَّبُّ قَدْ أَمَرَ بِهِ؟ | ٣٧ |
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
| أَلَيْسَ مِنْ فَمِ الْعَلِيِّ يَصْدُرُ الضُّرُّ وَالْخَيْرُ؟ | ٣٨ |
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
| فَلِمَاذَا يَشْتَكِي الإِنْسَانُ الْحَيُّ حِينَ يُعَاقَبُ عَلَى خَطَايَاهُ؟ | ٣٩ |
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
| لِنَفْحَصْ طُرُقَنَا وَنَخْتَبِرْهَا وَنَرْجِعْ إِلَى الرَّبِّ. | ٤٠ |
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
| لِنَرْفَعْ قُلُوبَنَا وَأَيْدِيَنَا إِلَى اللهِ فِي السَّمَاوَاتِ. | ٤١ |
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
| قَدْ تَعَدَّيْنَا وَتَمَرَّدْنَا، وَأَنْتَ لَمْ تَغْفِرْ. | ٤٢ |
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
| لَفَّعْتَ نَفْسَكَ بِالْغَضَبِ وَتَعَقَّبْتَنَا. قَتَلْتَ مِنْ غَيْرِ رَحْمَةٍ. | ٤٣ |
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
| تَلَفَّعْتَ بِالسَّحَابِ حَتَّى لَا تَبْلُغَ إِلَيْكَ صَلاةٌ. | ٤٤ |
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
| قَدْ جَعَلْتَنَا أَوْسَاخاً وَأَقْذَاراً بَيْنَ الشُّعُوبِ. | ٤٥ |
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
| فَتَحَ عَلَيْنَا جَمِيعُ أَعْدَائِنَا أفْوَاهَهُمْ، | ٤٦ |
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
| وَحَلَّ بِنَا الرُّعْبُ وَالْهَلاكُ وَالدَّمَارُ وَالسَّحْقُ. | ٤٧ |
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
| تَفِيضُ عَيْنَايَ بِأَنْهَارِ مِيَاهٍ عَلَى دَمَارِ ابْنَةِ شَعْبِي. | ٤٨ |
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
| لَنْ تَكُفَّ عَيْنَايَ عَنِ الْبُكَاءِ أَبداً، | ٤٩ |
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
| حَتَّى يُشْرِفَ الرَّبُّ مِنَ السَّمَاءِ وَيُبْصِرَ. | ٥٠ |
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
| تَتْلَفُ عَيْنَايَ عَلَى مَصِيرِ كُلِّ بَنَاتِ مَدِينَتِي. | ٥١ |
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
| قَدِ اصْطَادَنِي، كَعُصْفُورٍ، أَعْدَائِي الَّذِينَ لَمْ أُسِئْ إِلَيْهِمْ، | ٥٢ |
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
| طَرَحُونِي حَيًّا فِي الْجُبِّ وَرَجَمُونِي بِالْحِجَارَةِ. | ٥٣ |
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
| طَغَتِ الْمِيَاهُ فَوْقَ رَأْسِي، فَقُلْتُ: «قَدْ هَلَكْتُ». | ٥٤ |
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
| اسْتَغَثْتُ بِاسْمِكَ يَا رَبُّ مِنْ أَعْمَاقِ الْجُبِّ، | ٥٥ |
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
| فَسَمِعْتَ صَوْتِي. لَا تَصُمَّ أُذُنَيْكَ عَنْ صُرَاخِ اسْتِغَاثَتِي. | ٥٦ |
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
| اقْتَرَبْتَ حِينَ دَعَوْتُكَ إِذْ قُلْتَ: «لا تَخَفْ». | ٥٧ |
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
| قَدْ دَافَعْتَ عَنْ دَعْوَايَ يَا رَبُّ، وَافْتَدَيْتَ حَيَاتِي. | ٥٨ |
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
| أَنْتَ شَهِدْتَ مَا أَسَاءُوا بِهِ إِلَيَّ يَا رَبُّ، فَاقْضِ فِي دَعْوَايَ. | ٥٩ |
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
| قَدْ رَأَيْتَ انْتِقَامَهُمْ كُلَّهُ وَسَائِرَ مُؤَامَرَاتِهِمْ عَلَيَّ. | ٦٠ |
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
| سَمِعْتَ تَعْيِيرَهُمْ يَا رَبُّ، وَجَمِيعَ مُؤَامَرَاتِهِمْ عَلَيَّ. | ٦١ |
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
| وَسَمِعْتَ كَلامَ أَعْدَائِي وَتَدْبِيرَاتِهِمْ ضِدِّي الْيَوْمَ كُلَّهُ. | ٦٢ |
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
| رَاقِبْ جُلُوسَهُمْ وَقِيَامَهُمْ، فَقَدْ أَصْبَحْتُ أُهْجِيَةً لَهُمْ. | ٦٣ |
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
| جَازِهِمْ يَا رَبُّ بِمُقْتَضَى مَا جَنَتْهُ أَيْدِيهِمْ. | ٦٤ |
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
| اجْعَلْ عَلَى قُلُوبِهِمْ غَشَاوَةً، وَلْتَكُنْ لَعْنَتُكَ عَلَيْهِمْ. | ٦٥ |
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
| تَعَقَّبْهُمْ بِسُخْطٍ وَأَهْلِكْهُمْ مِنْ تَحْتِ سَمَاوَاتِكَ يَا رَبُّ. | ٦٦ |
