Jona 3
1 Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
Pea naʻe toe hoko mai ʻae folofola ʻa Sihova kia Siona, ko hono liunga ua, ʻo pehē,
2 »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och predika för den vad jag skall tala till dig.»
“Tuʻu hake, pea ke ʻalu ki Ninive, ʻae kolo lahi ko ia, pea ke malangaʻaki ʻi ai ʻae lea te u fekau kiate koe.”
3 Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor lång.
Ko ia ne tuʻu hake ai ʻa Siona, pea ne ʻalu ki Ninive, ʻo hangē ko e folofola mai ʻa Sihova. Pea ko Ninive ko e fuʻu kolo lahi ʻaupito ia, ʻo feʻunga mo e fononga ʻi he ʻaho ʻe tolu.
4 Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bliva omstörtat.»
Pea naʻe kamata hū ʻa Siona ki he kolo ʻi he fononga ʻoe ʻaho ʻe taha, mo ʻene kalanga ʻo pehē, “ʻOku toe ʻae ʻaho ʻe fāngofulu, pea ʻe fakaʻauha ʻa Ninive.”
5 Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
Ko ia naʻe tui ai ʻae kakai ʻo Ninive ki he ʻOtua, pea fanongonongo ʻae ʻaukai, mo nau ai ʻae tauangaʻa, ʻo fai mei he kakai māʻolunga ʻo aʻu kiate ia naʻe siʻi hifo taha ʻiate kinautolu.
6 Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte sig i aska.
He naʻe ʻomi hono fakahā ki he tuʻi ʻo Ninive, pea ne tuʻu hake ia mei hono nofoʻanga, ʻo ne toʻo hono kofu tōtōlofa mo ne kofuʻaki ʻe ia ʻae tauangaʻa, pea nofo ki lalo ʻi he efuefu.
7 Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något, icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
Pea naʻa ne fekau ke fanongonongo mo fakahā ʻi Ninive, kuo fono ʻae tuʻi mo ʻene houʻeiki, ʻo pehē, “ʻOua naʻa kamata ha meʻa ʻe ha taha pe ʻe ha manu, ʻe he tauhi, pe ʻe ha fanga manu: ʻoua naʻa nau kai pe te nau inu ha vai
8 Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda väg och från den orätt som han har haft för händer.
Kae tuku ke kofuʻaki ʻae tauangaʻa ʻe he tangata, pea mo e manu, pea tangi fakamanavahē ki he ʻOtua: ʻio, ke tafoki taki taha kotoa pē mei hono hala kovi, pea mei he fakamālohi ʻoku ʻi honau nima.
9 Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»
Ko hai ʻoku ʻilo, naʻa ʻe liliu, pea fakatomala ʻae ʻOtua mo ne fakatafoki atu ʻae kakaha ʻo hono houhau, koeʻuhi ke ʻoua naʻa tau ʻauha?”
10 Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde icke så.
Pea naʻe ʻafio ʻe he ʻOtua ki heʻenau ngāue, kuo nau tafoki mei honau hala kovi: pea naʻe liliu ʻae ʻOtua mei he kovi ʻaia naʻa ne pehē te ne fakahoko kiate kinautolu; pea naʻe ʻikai te ne fai ia.
