Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Na Hiob kasaa bio se:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
“Yiw, minim sɛ eyi yɛ nokware. Na ɛbɛyɛ dɛn na ɔdesani bɛteɛ wɔ Onyankopɔn anim?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Sɛ obi pɛ sɛ ɔne Onyankopɔn yiyi ano a, ɔrentumi nyi nsɛm apem mu baako mpo ano.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Ne nyansa mu dɔ, na ne tumi so. Hena na ɔne no adi asi na ne ho baabiara anti?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Otutu mmepɔw a wonnim ho hwee obubu wɔn fa so wɔ nʼabufuw mu.
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Ɔwosow asase fi ne sibea, na ɔma ne nnyinaso wosow biribiri.
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Ɔkasa kyerɛ owia na ɛnhyerɛn, na ɔsɔw nsoromma hyerɛn ano.
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Ɔno nko ara na ɔtrɛw ɔsoro mu, na ɔnantew po asorɔkye so.
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Ɔno ne Nyankrɛnte, Akokɔbeatan ne ne mma Yɛfo; anafo fam nsorommakuw no.
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Ɔyɛ anwonwade a wontumi nte ase, nsɛnkyerɛnne a wontumi nkan.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Sɛ ɔnam me ho a, minhu no; sɛ ɔsen a, minhu no.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
Sɛ ohwim kɔ a, hena na osiw no kwan? Hena na obetumi abisa no se, ‘Dɛn na woreyɛ yi?’
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Onyankopɔn nkora nʼabufuw so; Rahab aboafo mpo ho popo wɔ nʼanim.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
“Na me ne hena a mene no beyiyi ano? Mɛyɛ dɛn anya nsɛm a me ne no de begye akyinnye?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Sɛ minnim ho hwee mpo a, merentumi nyi nʼano; ɛno ara ne sɛ mɛsrɛ ahummɔbɔ afi me temmufo nkyɛn.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Mpo, sɛ mefrɛ no na ɔba a, minnye nni sɛ obetie mʼasɛm.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Ɔde asorɔkye bɛhwe me ama mʼapirakuru adɔɔso kwa.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Ɔremma minnya mʼahome, bio, ɔde awerɛhow bɛhyɛ me ma tɔ.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
Sɛ ɛyɛ ahoɔden asɛm a, ɔyɛ ɔhoɔdenfo! Na sɛ ɛba atɛntrenee nso a, hena na ɔne no bedi asi?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Sɛ midi bem mpo a, mʼano bebu me kumfɔ; sɛ me ho nni asɛm a, ebebu me fɔ.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
“Ɛwɔ mu sɛ midi bem de, nanso mimmu me ho; abrabɔ afono me.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Ne nyinaa yɛ pɛ; ɛno nti na meka se, ‘Ɔsɛe nea ne ho nni asɛm ne omumɔyɛfo.’
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Bere a amanehunu de owu aba no, ɔserew nea ne ho nni asɛm no abawpa.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Bere a asase akɔ amumɔyɛfo nsam no, ofura ɛso atemmufo ani. Sɛ ɛnyɛ ɔno a, na ɛyɛ hena?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
“Me nna ho yɛ hare sen ommirikatufo; ɛsen kɔ a anigye kakra mpo nni mu.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Etwa mu kɔ sɛ akorow a wɔde paparɔso ayɛ te sɛ akɔre a wɔretow akyere wɔn hanam.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Sɛ meka se, ‘Me werɛ mfi mʼanwiinwii, mɛsakra me nsɛnka, na maserew a,’
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
me yaw ahorow no bɔ me hu ara. Na minim sɛ, woremmu me bem.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Woabu me fɔ dedaw nti, adɛn na ɛsɛ sɛ mehaw me ho kwa?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Mpo sɛ ɛba sɛ mede samina guare na mede samina hohoro me nsa ho a,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
wobɛtow me akyene dontori amoa mu, ama mʼatade mpo akyi me.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
“Ɔnyɛ onipa te sɛ me na mayi nʼano, na yɛakogyina asennii abobɔ yɛn nkuro.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Sɛ anka obi wɔ hɔ a obesiesie yɛn ntam na waka yɛn baanu abɔ mu,
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
obi a obeyi Onyankopɔn abaa afi me so, na nʼahunahuna ammɔ me hu bio.
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Anka mɛkasa a merensuro no, nanso saa tebea a mewɔ mu yi de, mintumi.
