Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Pea naʻe toki tali ʻe Siope, ʻo ne pehē,
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
ʻOku ou ʻilo ʻoku pehē moʻoni ia ka ʻe tonuhia fēfē ʻae tangata ʻi he ʻao ʻoe ʻOtua?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Kapau te na alea, mo ia, ʻe ʻikai te ne faʻa talia ʻe ia ha taha ʻi he meʻa ʻe afe.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
ʻOku poto ia ʻi loto, pea lahi ʻi he mālohi: ko hai kuo ne fakaangatuʻu ia kiate ia, pea monūʻia?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Ko ia ia ʻoku ne hiki ʻae ngaahi moʻunga, kae ʻikai ke nau ʻilo: ʻoku ne fulihi ia ʻi hono houhau.
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
ʻOku ne luluʻi ʻae fonua mei hono potu, pea ʻoku ngalulululu hono ngaahi pou.
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
ʻOku ne fekauʻi ʻae laʻā, pea ʻikai ʻalu hake ia; pea ne tāpuni hake ʻae ngaahi fetuʻu.
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
ʻOku ne folahi atu tokotaha pē ʻae ngaahi langi, pea ʻoku ne hāʻele ʻi he ngaahi peau ʻoe tahi.
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
ʻOku ne ngaohi ʻa ʻAakitulio, mo Olioni, mo Peliatisi, pea mo e ngaahi potu ki he feituʻu tonga.
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
ʻOku ne fai ʻae ngaahi meʻa lahi ʻo taʻefaʻaʻilo; ʻio, ko e ngaahi meʻa mana ʻoku taʻefaʻalaua.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Vakai, ʻoku hāʻele ia ʻi hoku tafaʻaki, ka ʻoku ʻikai te u mamata ki ai: ʻoku ne hāʻele atu foki ka ʻoku ʻikai te u ʻiloʻi ia.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
Vakai, ʻoku ne toʻo atu, ko hai ʻe faʻa taʻofi ia? Ko hai ʻe pehē kiate ia, ‘Ko e hā ʻoku ke fai?’
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
“Kapau ʻe ʻikai taʻofi ʻe he ʻOtua ki hono houhau, ʻe mapelu ki lalo ʻiate ia ʻae kau tokoni fielahi.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
Kae fēfē ai ʻeku talia ia ʻeau, pea u fili ʻeku ngaahi lea ke alea mo ia?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
ʻAia ʻe ʻikai te u talia, ʻoka ne u māʻoniʻoni, ka te u hū tāumaʻu ki hoku Fakamaau.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Ka ne u ui, pea talia ia; kae ʻikai te u tui kuo ne ongoʻi hoku leʻo.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
He ʻoku ne haʻaki au ʻaki ʻae afā, pea ne fakalahi ʻeku lavea taʻehanoʻuhinga.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
ʻOku ʻikai tuku ʻe ia ke u mānava, ka ʻoku ne fakapito au ʻaki ʻae mamahi.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
Kapau te u lea ki he mālohi, vakai, ʻoku māfimafi ia: pe ki he fakamaau, ‘ko hai te ne fakamoʻoni kiate au?’
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Kapau te u fakatonuhiaʻi au, pea tā ʻe fakahalaʻi au ʻe hoku ngutu ʻoʻoku; pē te u pehē ʻoku ou haohaoa, ʻe fakamoʻoni ia ki heʻeku halaia.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Neongo ʻa ʻeku haohaoa, ka ʻe ʻikai te u ʻilo ki hoku loto: te u fehiʻa ʻeau pē ki heʻeku moʻui.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
“Ko e meʻa ni pē taha, ʻoku ou fakamoʻoni ki ai, ʻOku ne fakaʻauha ʻae haohaoa mo e angahala.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Kapau ʻe fakafokifā pē ʻae taaʻi ʻe he fakamamahi, ʻe kata ʻe ia ʻi he ʻahiʻahiʻi ʻoe taʻeangahala.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Kuo tuku ʻae fonua ki he nima ʻoe angahala: ʻoku ne ʻufiʻufi ʻae mata ʻo hono kau fakamāu; ka ʻikai, pea kofaa, pe ko hai ia?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
“ʻOku vave eni ʻa hoku ngaahi ʻaho ʻi he tangata fekau: ʻoku puna atu ia, ʻoku ʻikai ʻilo ʻe ia ha lelei.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Kuo mole ia ʻo hangē ko e ngaahi vaka ngaholo: ʻo hangē ko e ʻikale ʻoku fakavave ki he kai.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Kapau te u pehē, ‘Te u fakangaloʻi ʻa ʻeku mamahi, te u siʻaki ʻeku māfasia, ʻo fakafiemālieʻi au:’
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
Tā te u ilifia ʻi heʻeku ngaahi mamahi fulipē, ʻoku ou ʻilo ʻe ʻikai te ke fakatonuhiaʻi au.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Kapau ʻoku ou angakovi, pea tā ʻoku kei taʻeʻaonga pe ʻeku ngāue?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
He kapau te u kaukau au ʻi he vai ʻuha hinehina, ʻo ngaohi ke maʻa ʻaupito hoku nima;
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Ka te ke lī au ki he pelepela, pea ʻe fakaliliʻa kiate au ʻa hoku ngaahi kofu ʻoʻoku.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
He ʻoku ʻikai ko e tangata ia, ʻo hangē ko au, koeʻuhi ke u talia ia, pea kema fakataha ʻi he fakamaau.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Pea ʻoku ʻikai ha tangata fakalelei ʻi homa vahaʻa, ke ne hili hono nima kiate kimaua fakatouʻosi.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Ke toʻo ʻe ia ʻene meʻa tā ʻiate au, pea ʻoua naʻa fakailifiaʻi au ʻe heʻene manavahē:
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Te u toki lea ai, ʻo taʻemanavahē kiate ia; ka ʻoku ʻikai te u pehē eni.
