Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job svarade och sade:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
