Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
A Jov odgovori i reèe:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Zaista, znam da je tako; jer kako bi mogao èovjek biti prav pred Bogom?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Ako bi se htio preti s njim, ne bi mu mogao odgovoriti od tisuæe na jednu.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Mudar je srcem i jak snagom; ko se je opro njemu i bio sreæan?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
On premješta gore, da niko i ne opazi; prevraæa ih u gnjevu svom;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
On kreæe zemlju s mjesta njezina da joj se stupovi drmaju;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
On kad zaprijeti suncu, ne izlazi; on zapeèaæava zvijezde;
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
On razapinje nebo sam, i gazi po valima morskim;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
On je naèinio zvijezde kola i štape i vlašiæe i druge jugu u dnu;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
On èini stvari velike i neispitljive i divne, kojima nema broja.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Gle, ide mimo mene, a ja ne vidim; proðe, a ja ga ne opazim.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
Gle, kad uhvati, ko æe ga nagnati da vrati? ko æe mu kazati: šta radiš?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Bog ne usteže gnjeva svojega, padaju poda nj oholi pomoænici.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
A kako bih mu ja odgovarao i birao rijeèi protiv njega?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Da sam i prav, neæu mu se odgovoriti, valja da se molim sudiji svojemu.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Da ga zovem i da mi se odzove, još ne mogu vjerovati da je èuo glas moj.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Jer me je vihorom satro i zadao mi mnogo rana ni za što.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Ne da mi da odahnem, nego me siti grèinama.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
Ako je na silu, gle, on je najsilniji; ako na sud, ko æe mi svjedoèiti?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Da se pravdam, moja æe me usta osuditi; da sam dobar, pokazaæe da sam nevaljao.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Ako sam dobar, neæu znati za to; omrzao mi je život moj.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Svejedno je; zato rekoh: i dobroga i bezbožnoga on potire.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Kad bi još ubio biè najedanput! ali se smije iskušavanju pravijeh.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Zemlja se daje u ruke bezbožniku; lice sudija njezinijeh zaklanja; ako ne on, da ko?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Ali dani moji biše brži od glasnika; pobjegoše, ne vidješe dobra.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Proðoše kao brze laðe, kao orao kad leti na hranu.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Ako reèem: zaboraviæu tužnjavu svoju, ostaviæu gnjev svoj i okrijepiæu se;
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
Strah me je od svijeh muka mojih, znam da me neæeš opravdati.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Biæu kriv; zašto bih se muèio uzalud?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Da se izmijem vodom šnježanicom, i da oèistim sapunom ruke svoje,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Tada æeš me zamoèiti u jamu da se gade na me moje haljine.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Jer nije èovjek kao ja da mu odgovaram, da idem s njim na sud;
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Niti ima meðu nama kmeta da bi stavio ruku svoju meðu nas dvojicu.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Neka odmakne od mene prut svoj, i strah njegov neka me ne straši;
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Tada æu govoriti, i neæu ga se bojati; jer ovako ne znam za sebe.
