Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Då tok Job til ords og sagde:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
«Eg veit for visst at det er so; kva rett fær mannen imot Gud?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Um han med honom vilde trætta, han kann’kje svara eitt til tusund.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Vis som han er og sterk i velde - kven kann vel strafflaust tråssa honom,
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
som fjelli flyt, dei veit’kje av det, og velter deim upp i harm,
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
som ruggar jordi frå sin plass, so pilarne hennar skjelv,
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
som soli byd so ho ei skin, og set eit segl for stjernorne,
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
som eine spanar himmeln ut og fram på havsens toppar skrid,
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
hev skapt Karlsvogni og Orion, Sjustjerna og Sørkamri med?
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Som storverk gjer, me ei kann fata, og underverk forutan tal?
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Han framum gjeng, eg ser han ikkje; um burt han glid, eg går han ikkje.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
Når han tek fat, kven stoggar honom? Kven honom spør: «Kva gjer du der?»
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Gud stoggar ikkje vreiden sin; for han seg bøygde Rahabs-fylgjet.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
Kor kann vel eg då svara han? Kor skal for han eg ordi leggja?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Um eg hev rett, eg kann’kje svara, men lyt min domar be um nåde.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Og um han svara når eg ropa, eg trudde ei mi røyst han høyrde.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Han som i stormver reiv meg burt og auka grunnlaust såri mine,
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
han let meg ikkje anda fritt, men metta meg med beiske ting.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
Når magt det gjeld, då er han der; men gjeld det rett: kven stemnar honom?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Um eg hev rett, min munn meg dømer; er skuldlaus, han meg domfeller.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Skuldlaus eg er! eg skyner ei meg sjølv, vanvyrder livet mitt.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Det er det same, no eg segjer: Han tyner skuldig og uskuldig.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Når svipa brått gjev ulivssår, med lått han ser den gode lida.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Han jordi gav i nidings hand; på domarar han syni kverver. Er det’kje han, kven er det då?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Mitt liv fer snøggare enn lauparen, dei kverv, men lukka såg det aldri;
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Det glid som båtar utav sev, lik ørn som ned på fengdi slær.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Når eg mi plåga gløyma vil og jamna panna mi og smila,
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
då gruvar eg for pina mi; eg veit du ei frikjenner meg.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
For når eg lyt straffskuldig vera, kvifor skal eg då fåfengt stræva?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Um eg i snø meg vilde tvætta og reinsa henderne med lut.
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
Du ned i grefti straks meg dukka, so mine klæde ved meg stygdest.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Han ikkje er ein mann som eg, kann ei med meg til retten gå;
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
d’er ingen skilsmann millom oss som handi si kann på oss leggja.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Når berre han tok riset frå meg og ikkje skræmde meg med rædsla,
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
eg skulde tala utan otte; sjølv dømer eg meg annarleis.
