Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Felelt Jób és mondta:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Valóban tudom, hogy így van; miképpen is igazulhat Istennel szemben a halandó?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Ha kíván pörölni vele, nem felel neki egyre sem ezer közül.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Szívre bölcs, erőre hatalmas! Ki keményítette meg magát ellene és sértetlen maradt?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
A ki hegyeket mozdít el, s nem is tudják, a melyeket felforgatott haragjában;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
a ki megreszketteti a földet a helyéről, hogy oszlopai megrendülnek;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
a ki szól a napnak s nem ragyog fel, s a csillagokra pecsétet tesz;
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
kiterjeszti az eget egymagában s lépdel a tenger magaslatain;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
teremti a gönczölszekerét, az óriont s a fiastyúkot meg a Délnek kamaráit;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
a ki nagyokat tesz kikutathatatlanúl, csodásokat, úgy hogy számuk sincsen:
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
lám, elvonul mellettem s nem látom, elhalad s nem veszem észre;
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
ha kit elragad, ki utasítaná vissza, ki szólna hozzá mit mívelsz?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Isten nem fordítja el haragját, alatta legörnyedtek Ráháb segítői;
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
hát még hogy felelnék én neki, választanám szavaimat vele szemben!
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
A ki, ha igazam volna, nem felelnék, az én bírámhoz könyörögnék.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Ha szólítanám s felelne nekem, nem hinném, hogy figyel szavamra.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
A ki viharban rám rohan, hogy sebeimet sokasítsa ok nélkül.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Nem enged lélegzetet vennem, hanem jóllakat keserűségekkel.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
Ha erőn fordul meg: íme a hatalmas, és ha ítéleten: ki idéz meg engem?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Ha igazam volna, szájam ítélne el engem; gáncstalan vagyok, fonákká tesz engem.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Gáncstalan vagyok, nem ismerem lelkemet, megvetem életemet!
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Egyre megy; azért azt mondom: Gáncstalant és gonoszt semmisít ő meg.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Ha hirtelen öl az ostor, az ártatlanok elcsüggedésén gúnyolódik.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Az ország gonoszok kezébe adatott; bíráinak arczát eltakarja, ha ő nem, ugyan kicsoda?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Napjaim pedig gyorsabbak voltak a futárnál, eliramodtak, nem láttak jót.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Tovavonultak akár gyékényhajók, mint sas lecsap az étkére.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Ha azt mondtam, hadd felejtem el panaszomat, hagyom abba bánatos arczomat s hadd derülök fel:
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
megfélemedtem mind a fájdalmaimtól, tudtam, hogy nem fogsz engem ártatlannak mondani.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Nekem bűnösnek kell lennem – minek fáradozzam hát hiába?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Ha megmosakodnám hóvízben s lúggal tisztítanám kezeimet:
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
akkor a verembe mártanál engem, hogy megutálnának ruháim.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Mert nem ember ő mint én, bogy felelhetnék neki, hogy együtt mehetnénk be ítéletre.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Nem létezik, ki közöttünk dönt, ki rá tenné kezét mindkettőnkre.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Távolítsa el rólam vesszejét, s rettentése ne ijesszen engem:
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
majd beszélnék s nem félnék tőle, mert nem olyan vagyok én magamban.
