Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
| ויען איוב ויאמר׃ |
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
| אמנם ידעתי כי כן ומה יצדק אנוש עם אל׃ |
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
| אם יחפץ לריב עמו לא יעננו אחת מני אלף׃ |
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
| חכם לבב ואמיץ כח מי הקשה אליו וישלם׃ |
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
| המעתיק הרים ולא ידעו אשר הפכם באפו׃ |
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
| המרגיז ארץ ממקומה ועמודיה יתפלצון׃ |
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
| האמר לחרס ולא יזרח ובעד כוכבים יחתם׃ |
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
| נטה שמים לבדו ודורך על במתי ים׃ |
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
| עשה עש כסיל וכימה וחדרי תמן׃ |
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
| עשה גדלות עד אין חקר ונפלאות עד אין מספר׃ |
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
| הן יעבר עלי ולא אראה ויחלף ולא אבין לו׃ |
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
| הן יחתף מי ישיבנו מי יאמר אליו מה תעשה׃ |
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
| אלוה לא ישיב אפו תחתו שחחו עזרי רהב׃ |
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
| אף כי אנכי אעננו אבחרה דברי עמו׃ |
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
| אשר אם צדקתי לא אענה למשפטי אתחנן׃ |
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
| אם קראתי ויענני לא אאמין כי יאזין קולי׃ |
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
| אשר בשערה ישופני והרבה פצעי חנם׃ |
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
| לא יתנני השב רוחי כי ישבעני ממררים׃ |
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
| אם לכח אמיץ הנה ואם למשפט מי יועידני׃ |
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
| אם אצדק פי ירשיעני תם אני ויעקשני׃ |
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
| תם אני לא אדע נפשי אמאס חיי׃ |
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
| אחת היא על כן אמרתי תם ורשע הוא מכלה׃ |
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
| אם שוט ימית פתאם למסת נקים ילעג׃ |
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
| ארץ נתנה ביד רשע פני שפטיה יכסה אם לא אפוא מי הוא׃ |
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
| וימי קלו מני רץ ברחו לא ראו טובה׃ |
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
| חלפו עם אניות אבה כנשר יטוש עלי אכל׃ |
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
| אם אמרי אשכחה שיחי אעזבה פני ואבליגה׃ |
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
| יגרתי כל עצבתי ידעתי כי לא תנקני׃ |
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
| אנכי ארשע למה זה הבל איגע׃ |
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
| אם התרחצתי במו שלג והזכותי בבר כפי׃ |
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
| אז בשחת תטבלני ותעבוני שלמותי׃ |
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
| כי לא איש כמני אעננו נבוא יחדו במשפט׃ |
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
| לא יש בינינו מוכיח ישת ידו על שנינו׃ |
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
| יסר מעלי שבטו ואמתו אל תבעתני׃ |
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
| אדברה ולא איראנו כי לא כן אנכי עמדי׃ |
