Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
| וַיַּעַן אִיּוֹב וַיֹּאמַֽר׃ |
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
| אָמְנָם יָדַעְתִּי כִי־כֵן וּמַה־יִּצְדַּק אֱנוֹשׁ עִם־אֵֽל׃ |
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
| אִם־יַחְפֹּץ לָרִיב עִמּוֹ לֹֽא־יַעֲנֶנּוּ אַחַת מִנִּי־אָֽלֶף׃ |
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
| חֲכַם לֵבָב וְאַמִּיץ כֹּחַ מִֽי־הִקְשָׁה אֵלָיו וַיִּשְׁלָֽם׃ |
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
| הַמַּעְתִּיק הָרִים וְלֹא יָדָעוּ אֲשֶׁר הֲפָכָם בְּאַפּֽוֹ׃ |
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
| הַמַּרְגִּיז אֶרֶץ מִמְּקוֹמָהּ וְעַמּוּדֶיהָ יִתְפַלָּצֽוּן׃ |
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
| הָאֹמֵר לַחֶרֶס וְלֹא יִזְרָח וּבְעַד כּוֹכָבִים יַחְתֹּֽם׃ |
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
| נֹטֶה שָׁמַיִם לְבַדּוֹ וְדוֹרֵךְ עַל־בָּמֳתֵי יָֽם׃ |
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
| עֹֽשֶׂה־עָשׁ כְּסִיל וְכִימָה וְחַדְרֵי תֵמָֽן׃ |
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
| עֹשֶׂה גְדֹלוֹת עַד־אֵין חֵקֶר וְנִפְלָאוֹת עַד־אֵין מִסְפָּֽר׃ |
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
| הֵן יַעֲבֹר עָלַי וְלֹא אֶרְאֶה וְיַחֲלֹף וְֽלֹא־אָבִין לֽוֹ׃ |
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
| הֵן יַחְתֹּף מִי יְשִׁיבֶנּוּ מִֽי־יֹאמַר אֵלָיו מַֽה־תַּעֲשֶֽׂה׃ |
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
| אֱלוֹהַּ לֹא־יָשִׁיב אַפּוֹ תחתו תַּחְתָּיו שָׁחֲחוּ עֹזְרֵי רָֽהַב׃ |
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
| אַף כִּֽי־אָנֹכִי אֶֽעֱנֶנּוּ אֶבְחֲרָה דְבָרַי עִמּֽוֹ׃ |
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
| אֲשֶׁר אִם־צָדַקְתִּי לֹא אֶעֱנֶה לִמְשֹׁפְטִי אֶתְחַנָּֽן׃ |
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
| אִם־קָרָאתִי וַֽיַּעֲנֵנִי לֹֽא־אַאֲמִין כִּֽי־יַאֲזִין קוֹלִֽי׃ |
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
| אֲשֶׁר־בִּשְׂעָרָה יְשׁוּפֵנִי וְהִרְבָּה פְצָעַי חִנָּֽם׃ |
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
| לֹֽא־יִתְּנֵנִי הָשֵׁב רוּחִי כִּי יַשְׂבִּעַנִי מַמְּרֹרִֽים׃ |
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
| אִם־לְכֹחַ אַמִּיץ הִנֵּה וְאִם־לְמִשְׁפָּט מִי יוֹעִידֵֽנִי׃ |
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
| אִם־אֶצְדָּק פִּי יַרְשִׁיעֵנִי תָּֽם־אָנִי וַֽיַּעְקְשֵֽׁנִי׃ |
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
| תָּֽם־אָנִי לֹֽא־אֵדַע נַפְשִׁי אֶמְאַס חַיָּֽי׃ |
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
| אַחַת הִיא עַל־כֵּן אָמַרְתִּי תָּם וְרָשָׁע הוּא מְכַלֶּֽה׃ |
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
| אִם־שׁוֹט יָמִית פִּתְאֹם לְמַסַּת נְקִיִּם יִלְעָֽג׃ |
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
| אֶרֶץ ׀ נִתְּנָה בְֽיַד־רָשָׁע פְּנֵֽי־שֹׁפְטֶיהָ יְכַסֶּה אִם־לֹא אֵפוֹא מִי־הֽוּא׃ |
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
| וְיָמַי קַלּוּ מִנִּי־רָץ בָּֽרְחוּ לֹא־רָאוּ טוֹבָֽה׃ |
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
| חָלְפוּ עִם־אֳנִיּוֹת אֵבֶה כְּנֶשֶׁר יָטוּשׂ עֲלֵי־אֹֽכֶל׃ |
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
| אִם־אָמְרִי אֶשְׁכְּחָה שִׂיחִי אֶעֶזְבָה פָנַי וְאַבְלִֽיגָה׃ |
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
| יָגֹרְתִּי כָל־עַצְּבֹתָי יָדַעְתִּי כִּי־לֹא תְנַקֵּֽנִי׃ |
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
| אָנֹכִי אֶרְשָׁע לָמָּה־זֶּה הֶבֶל אִיגָֽע׃ |
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
| אִם־הִתְרָחַצְתִּי במו־בְמֵי־שָׁלֶג וַהֲזִכּוֹתִי בְּבֹר כַּפָּֽי׃ |
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
| אָז בַּשַּׁחַת תִּטְבְּלֵנִי וְתִֽעֲבוּנִי שַׂלְמוֹתָֽי׃ |
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
| כִּי־לֹא־אִישׁ כָּמֹנִי אֶֽעֱנֶנּוּ נָבוֹא יַחְדָּו בַּמִּשְׁפָּֽט׃ |
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
| לֹא יֵשׁ־בֵּינֵינוּ מוֹכִיחַ יָשֵׁת יָדוֹ עַל־שְׁנֵֽינוּ׃ |
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
| יָסֵר מֵעָלַי שִׁבְטוֹ וְאֵמָתוֹ אַֽל־תְּבַעֲתַֽנִּי׃ |
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
| אַֽדַבְּרָה וְלֹא אִירָאֶנּוּ כִּי לֹא־כֵן אָנֹכִי עִמָּדִֽי׃ |
