Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Ningĩ Ayubu agĩcookia, akiuga atĩrĩ:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
“Ti-itherũ nĩnjũũĩ ũhoro ũcio nĩ wa ma. No rĩrĩ, mũndũ angĩhota atĩa gũkorwo arĩ mũthingu mbere ya Mũrungu?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
O na korwo mũndũ enda gũkararania na Ngai-rĩ, ndangĩhota kũmũcookeria kĩũria o na kĩmwe harĩ ciũria ngiri.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Ũũgĩ wake nĩ mũingĩ mũno, na ũhoti wake nĩ mũnene. Nũũ wanaregana nake akĩgaacĩra?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
Eeheragia irĩma itekũmenya, na agacingʼaũrania nĩ kũrakara.
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
Athingithagia thĩ ĩkoima handũ hayo, na akainainia itugĩ ciayo.
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
Aathaga riũa rĩkaaga kũratha; nake agiragĩrĩria ũtheri wa njata.
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
Nĩwe watambũrũkirie igũrũ arĩ o wiki, na athiiaga agĩkinyangaga makũmbĩ ma iria.
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
Nĩwe Mũũmbi wa njata iria ciĩtagwo Nduba, na Karaũ, na Kĩrĩmĩra, o na ikundi cia njata cia mwena wa gũthini.
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
Nĩekaga magegania matangĩmenyeka, na akaringa ciama itangĩtarĩka.
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Rĩrĩa aahĩtũkĩra harĩa ndĩ, ndingĩmuona; o na rĩrĩa aathiĩra harĩa ndĩ ndimenyaga.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
Angĩgutha kĩndũ-rĩ, nũũ ũngĩhota kũmũgiria? Nũũ ũngĩmũũria atĩrĩ, ‘Nĩ atĩa ũreka?’
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Ngai ndahingagĩrĩria marakara make; o na arĩa maateithagĩrĩria Rahabu nĩmamũinamagĩrĩra.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
“Niĩ-rĩ, ndaakĩhota atĩa kũmũkararia? Ingĩruta kũ ciugo cia kũmũcookeria?
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
O na korwo ndihĩtĩtie-rĩ, ndingĩhota kũmũcookeria ũndũ; ũrĩa ingĩĩka no gũthaitha ingĩthaitha Mũnjiirithia anjiguĩre tha.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
O na ingĩamwĩtire nake anjĩtĩke-rĩ, ndingĩĩtĩkia nĩangĩathikĩrĩirie.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
We angĩamemendire na kĩhuhũkanio, na aingĩhie ironda ciakwa hatarĩ gĩtũmi.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Ndarekaga njookererwo nĩ mĩhũmũ, no nĩahatagĩrĩria na mathĩĩna.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
Korwo no ũhoro wa hinya-rĩ, we arĩ hinya mũno! Na korwo no ũhoro wa ciira wa kĩhooto-rĩ, nũũ ũngĩmwĩta?
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
O na korwo ndiahĩtĩtie-rĩ, kanua gakwa no kandue mũhĩtia; korwo ndiarĩ na ũcuuke-rĩ, nĩkangĩanduire mũhĩtia.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
“O na gũtuĩka ndirĩ na ũcuuke-rĩ, ndikwĩrĩrĩra; muoyo wakwa nĩndĩwagĩire kĩene.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Ũhoro no ũrĩa ũmwe; nĩkĩo ndĩroiga atĩrĩ, ‘Aniinaga arĩa matarĩ ũcuuke o na akaniina arĩa aaganu.’
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Hĩndĩ ĩrĩa ihũũra rĩarehe gĩkuũ kĩa narua, nĩathekagĩrĩra kũũrwo nĩ hinya kwa arĩa matarĩ na mahĩtia.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Hĩndĩ ĩrĩa bũrũri wagĩa moko-inĩ ma andũ aaganu, nĩahingaga aciirithania maitho. Akorwo ti we-rĩ, nũũ wĩkaga ũguo?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
“Matukũ makwa marahanyũka gũkĩra mũkinyia-ũhoro; mombũkaga matarĩ na gĩkeno o na kĩnini.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
Mahĩtũkaga na ihenya mũno ta tũtarũ twa irura, kana ta nderi igũcuuhũkĩra kĩndũ gĩa kũrĩa.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Ingiuga atĩrĩ, ‘Nĩngũriganĩrwo nĩ mateta makwa, nĩngũtiga gũtukia gĩthiithi, ngene,’
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
no ngeetigĩra mĩnyamaro yakwa yothe, nĩgũkorwo nĩnjũũĩ ndũkandua atĩ ndiĩhĩtie.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Kuona atĩ nĩndĩkĩtie gũtuuo mũhĩtia-rĩ, nĩ kĩĩ gĩgũtũma ndĩĩnogie tũhũ?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
O na ingĩĩthamba na thabuni, na ndĩĩthambe moko na igata-rĩ,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
no ũndikirie irima rĩa gĩcoro nĩgeetha o na nguo ciakwa iithũũre.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
“We ti mũndũ ta niĩ atĩ nĩguo ndĩmũcookerie, nĩguo tũngʼethanĩre igooti-inĩ.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Naarĩ korwo nĩ harĩ mũndũ ũngĩtũiguithania, atũigĩrĩre guoko gwake ithuĩ eerĩ,
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
mũndũ wa kũnjehereria rũthanju rwa Ngai, nĩgeetha ndigacooke kũmakio nĩ itebeebania rĩake.
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Hĩndĩ ĩyo nĩingĩacooka kwaragia itekũmwĩtigĩra, no ũrĩa ndariĩ rĩu-rĩ, ndingĩhota.
