Job 9
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Men Job svarede og sagde:
2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?
Sandelig, jeg ved, at det er saaledes; og hvorledes skulde et Menneske være retfærdigt for Gud?
3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.
Om det har Lyst til at trætte med ham, kan det ikke svare ham til et af tusinde.
4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;
Han er viis af Hjerte og stærk af Kraft; hvo forhærdede sig imod ham og havde Fred?
5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;
han, som flytter Bjergene, inden de mærke til det, han, som omkaster dem i sin Vrede;
6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;
han, som bevæger Jorden fra dens Sted, og dens Piller bæve;
7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;
han, som taler til Solen, og den gaar ikke op, og som sætter Segl for Stjernerne;
8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;
han er ene den, som udbreder Himmelen, og som træder paa Havets Bølger;
9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;
han, som gjorde Bjørnen, Orion, og Syvstjernen og Stjernekamrene imod Syden;
10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?
han, som gør store Ting, saa de ikke staa til at ransage, og underlige Ting, saa der ikke er Tal derpaa!
11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.
Se, han gaar forbi mig, og jeg ser ham ikke, og han farer frem, og jeg mærker ham ikke.
12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
Se, han griber, hvo kan faa ham til at give igen? hvo vil sige til ham: Hvad gør du?
13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;
Gud kalder ikke sin Vrede tilbage; de, som ville hjælpe den hovmodige, maatte bøje sig under ham.
14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?
Langt mindre skulde jeg kunne svare ham, vælge mine Ord over for ham.
15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.
Thi om jeg end var retfærdig, kunde jeg ikke svare; jeg maatte bede om Naade hos min Dommer.
16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
Om jeg end kaldte, og han svarede mig, da kunde jeg dog ikke tro, at han vilde bøje Øren til min Røst.
17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.
Thi han vilde sønderknuse mig med en Storm og gøre mig mange Saar uden Aarsag.
18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.
Han vilde ikke tilstede mig at drage min Aande, men mætte mig med Bitterheder.
19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»
Kom det an paa den stærkes Kraft, siger han: „Se her!‟ og kom det an paa Ret: „Hvo stævner mig?‟
20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
Var jeg end retfærdig, saa skulde dog min Mund dømme mig at have Uret; var jeg end skyldfri, da skulde han dog forvende min Sag.
21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.
Jeg er skyldfri, men jeg kender ikke mig selv; jeg foragter mit Liv.
22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
Det kommer ud paa eet! Derfor sagde jeg: Han udrydder den uskyldige med den skyldige.
23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.
Dræber Svøben hastelig, da spotter han de uskyldiges Prøvelse.
24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?
Et Land bliver givet i en ugudeligs Haand; han tilhyller dets Dommers Ansigt; gør han det ikke, hvo gør det da?
25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;
Og mine Dage have været lettere end en Løber; de flyede bort, de have ikke set det gode.
26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
De ere fremfarne som ilende Skibe, som en Ørn, der flyver efter Spise.
27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,
Naar jeg siger: Jeg vil glemme min Klage, jeg vil lade mit Ansigts sorrigfulde Mine fare og vederkvæge mig,
28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
da maa jeg frygte for alle mine Smerter; jeg ved, at du lader mig ikke være uskyldig.
29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?
Jeg skal jo være skyldig! hvorfor skulde jeg da forgæves gøre mig Møje?
30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,
Om jeg end toede mig med Snevand og rensede mine Hænder med Sæbe,
31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.
da vilde du dog dyppe mig ned i Pølen, saa mine Klæder vilde væmmes ved mig.
32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;
Thi han er ikke en Mand som jeg, at jeg kunde svare ham, at vi kunde møde med hinanden for Dommen.
33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.
Der er ingen, som kan skille Trætten ad imellem os, og som kan lægge sin Haand paa os begge.
34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;
Han borttage sit Ris fra mig, og hans Rædsel forfærde mig ikke!
35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
Da vilde jeg tale og ikke frygte for ham; thi jeg er ikke af den Slags, det ved jeg med mig selv.
