Job 8
1 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
Pea naʻe toki tali ʻe Pilitati mei Suaa, ʻo ne pehē,
2 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?
ʻE fēfē hono fuoloa ʻo hoʻo lea pehē pe? Pea tatau mo e matangi mālohi ʻae ngaahi lea ʻa ho ngutu?
3 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
He ʻoku fakahala ʻe he ʻOtua ʻae fakamaau? Pe fakahalaʻi ʻe he Māfimafi ʻae angatonu?
4 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,
Kapau kuo angahala ʻa hoʻo fānau kiate ia, pea kuo ne liʻaki ʻakinautolu ko e meʻa ʻi heʻenau fai hala;
5 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,
Kapau te ke kumi vave ki he ʻOtua, pea fai hoʻo faʻa hū tāumaʻu ki he Māfimafi;
6 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;
Kapau kuo ke maʻa mo angatonu ko e moʻoni ʻe ʻā hake ia maʻau, pea te ne ngaohi ke monūʻia ʻae nofoʻanga ʻo hoʻo māʻoniʻoni.
7 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.
Neongo ʻae siʻi ʻa ho kamataʻanga, ka ʻe fakalahi ʻaupito ho ikuʻanga.
8 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt
“Ko eni, ʻoku ou kole kiate koe, ke ke fehuʻi ki he kuonga ʻi muʻa, pea ke teuʻi koe ke ke ʻeke ki heʻenau ngaahi tamai:
9 -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;
(He ʻoku ʻoe ʻaneafi pe ʻakinautolu, pea taʻeʻilo ha meʻa, koeʻuhi ʻoku tatau hotau ngaahi ʻaho ʻi māmani mo e ʻata: )
10 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
ʻIkai ʻe akonakiʻi koe ʻekinautolu, ʻo tala kiate koe, pea hua ʻaki mai ʻae ngaahi lea mei honau loto?
11 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?
“ʻE faʻa tupu ʻae mohuku ʻoe anovai ka ʻi he kelepulu pe? ʻE faʻa tupu ʻae kaho ka ʻi he vai pe?
12 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.
He ʻoku lolotonga ʻene kei mata, ʻo ʻikai tā, ʻoku tomuʻa mae ia ʻi he ʻakau kotoa pē.
13 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.
ʻOku pehē pe ʻae ʻaluʻanga ʻokinautolu ʻoku fakangaloʻi ʻae ʻOtua; pea ko e ʻamanaki ʻae mālualoi ʻe ʻauha ia:
14 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.
Ko ʻene ʻamanaki ʻe tuʻusi ia, pea ko ʻene falalaʻanga ko e matamata kupenga ʻoe hina.
15 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
ʻE faʻaki ia ki hono fale, ka ʻe ʻikai tuʻu ia: ʻe puke maʻu ʻe ia ki ai, ka ʻe ʻikai te ne tolonga.”
16 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;
ʻOku maʻuiʻui ia ʻi he mata ʻoe laʻā, pea tupu hono vaʻa ʻi heʻene ngoue.
17 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.
Ko hono ngaahi aka ʻoku fefihifihitaki ʻi he tafungofunga, ʻo ʻiloʻi ʻae potu makamaka.
18 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
Kapau te ne fakaʻauha ia mei hono potu, pea ʻe toki fakafisi ia, ʻo pehē, ‘naʻe ʻikai te u mamata kiate koe.’
19 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»
Vakai, ko e fiefia eni ʻa hono hala, pea ʻe toe tupu ʻae niʻihi mei he kelekele.
20 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.
“Vakai, ʻe ʻikai siʻaki ʻe he ʻOtua ha taha haohaoa, pea ʻe ʻikai tokoniʻi ʻe ia ʻae kau fai kovi:
21 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.
Kaeʻoua ke ne fakapito ho ngutu ʻi he kata, mo ho loungutu ʻi he fiefia.
22 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
Ko kinautolu ʻoku fehiʻa kiate koe ʻe fakakofuʻaki ʻae mā; pea ʻe fakaʻauha ʻae nofoʻanga ʻoe angahala.”
