Job 8

1 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

Då svarade Bildad af Suah, och sade:

2 Huru länge vill du hålla på med sådant tal och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?

Huru länge vill du sådana tala, och låta dins muns tal hafva ett sådant högmod?

3 Skulle väl Gud kunna kränka rätten? Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

Menar du, att Gud dömmer orätt; eller den Allsmägtige skall vrida rätten?

4 Om dina barn hava syndat mot honom och han gav dem i sina överträdelsers våld,

Om dine söner hafva syndat för honom, så hafver han förkastat dem för deras missgernings skull.

5 så vet, att om du själv söker Gud och beder till den Allsmäktige om misskund,

Men om du i tid gifver dig in till Gud, och beder den Allsmägtiga;

6 då, om du är ren och rättsinnig, ja, då skall han vakna upp till din räddning och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;

Och om du äst ren och from, så varder han uppvakandes till dig, och varder åter upprättandes boningen för dina rättfärdighets skull;

7 och så skall din första tid synas ringa, då nu din sista tid har blivit så stor.

Och der du tillförene hafver haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas.

8 Ty fråga framfarna släkten, och akta på vad fäderna hava utrönt

Ty fråga de slägter, som i förtiden varit hafva, och tag dig före att fråga deras fäder;

9 -- vi själva äro ju från i går och veta intet, en skugga äro våra dagar på jorden;

Ty vi äre såsom i går komne, och vete intet; vårt lif är en skugge på jordene.

10 men de skola undervisa dig och säga dig det, ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

De skola lära dig, och säga dig det, och gifva sitt tal före utaf sitt hjerta.

11 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank, eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?

Icke kan säfvet växa, utan det står i vätsko; eller gräs växa utan vatten.

12 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.

Eljest, medan det än står i blomster, förr än det afhugget varder, förtorkas det, förr än man hö bergar.

13 Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.

Så går allom dem som förgäta Gud, och de skrymtares hopp varder förtappadt;

14 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.

Ty hans tröst blifver omintet, och hans hopp såsom ett dvergsnät.

15 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke, bestå; han skall hålla sig derintill, och dock icke beständig blifva.

16 Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;

Det grönskas väl förr än solen kommer, och qvistar växa uti dess örtagård;

17 kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.

Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar.

18 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'

Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet.

19 Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»

Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet.

20 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.

Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;

21 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.

Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd.

22 De som hata dig varda då höljda med skam, och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes.