Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.