Job 7

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Ciertamente tiempo determinado tiene el hombre sobre la tierra; y sus días son como los días del jornalero.

2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Como el siervo desea la sombra, y como el jornalero espera su trabajo:

3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Así poseo yo los meses de vanidad, y las noches del trabajo me dieron por cuenta.

4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Cuando estoy acostado, digo: ¿Cuándo me levantaré? Y mide mi corazón la noche, y estoy harto de devaneos hasta el alba.

5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.

Mi carne está vestida de gusanos, y de terrones de polvo: mi piel rompida y abominable.

6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.

Mis días fueron más ligeros, que la lanzadera del tejedor; y fenecieron sin esperanza.

7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Acuérdate que mi vida es un viento; y que mis ojos no volverán para ver el bien.

8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Los ojos de los que [ahora] me ven, nunca más me verán: tus ojos serán sobre mí, y dejaré de ser.

9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)

La nube se acaba, y se va: así es el que desciende al sepulcro, que nunca más subirá. (Sheol h7585)

10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.

No tornará más a su casa, ni su lugar le conocerá más.

11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Por tanto yo no detendré mi boca, mas hablaré con la angustia de mi espíritu, y quejarme he con la amargura de mi alma.

12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?

¿Soy yo la mar, o alguna ballena que me pongas guardia?

13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Cuando digo: Mi cama me consolará, mi cama me quitará mis quejas:

14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.

Entonces me quebrantarás con sueños, y me turbarás con visiones.

15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!

Y mi alma tuvo por mejor el ahogamiento; y la muerte más que a mis huesos.

16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Abominé la vida, no quiero vivir para siempre: déjame, pues que mis días son vanidad.

17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,

¿Qué es el hombre para que le engrandezcas, y que pongas sobre él tu corazón;

18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?

Y que le visites todas las mañanas, y todos los momentos le pruebes?

19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?

¿Hasta cuándo no me dejarás, ni me soltarás hasta que trague mi saliva?

20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Pequé: ¿qué te haré, oh guardador de los hombres? ¿Por qué me has puesto contrario a ti, y qué a mí mismo sea pesadumbre?

21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

¿Y por qué no quitas mi rebelión, y perdonas mi iniquidad? porque ahora dormiré en el polvo; y buscarme has de mañana, y no seré hallado.