Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
Није ли човек на војсци на земљи? А дани његови нису ли као дани надничарски?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
Као што слуга уздише за сеном и као што надничар чека да сврши,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
Тако су мени дати у наследство месеци залудни и ноћи мучне одређене ми.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
Кад легнем, говорим: Кад ћу устати? И кад ће проћи ноћ? И ситим се преврћући се до сванућа.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
Тело је моје обучено у црве и у груде земљане, кожа моја пуца и рашчиња се.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
Дани моји бржи бише од чунка, и прођоше без надања.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Опомени се да је мој живот ветар, да око моје неће више видети добра,
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Нити ће ме видети око које ме је виђало; и твоје очи кад погледају на ме, мене неће бити.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
Као што се облак разилази и нестаје га, тако ко сиђе у гроб, неће изаћи, (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
Неће се више вратити кући својој, нити ће га више познати место његово.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Зато ја нећу бранити устима својим, говорићу у тузи духа свог, нарицати у јаду душе своје.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Еда ли сам море или кит, те си наместио стражу око мене?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
Кад кажем: Потешиће ме одар мој, постеља ће ми моја олакшати тужњаву,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
Тада ме страшиш снима и препадаш ме утварама,
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
Те душа моја воли бити удављена, воли смрт него кости моје.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
Додијало ми је; нећу до века живети; прођи ме се; јер су дани моји таштина.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
Шта је човек да га много цениш и да мариш за њ?
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
Да га походиш свако јутро, и сваки час кушаш га?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
Кад ћеш се одвратити од мене и пустити ме да прогутам пљуванку своју?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
Згрешио сам; шта ћу Ти чинити, о чувару људски? Зашто си ме метнуо себи за белегу, те сам себи на тегобу?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Зашто ми не опростиш грех мој и не уклониш моје безакоње? Јер ћу сад лећи у прах, и кад ме потражиш, мене неће бити.
