< Job 7 >

1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
Ja, mannen hev ein strid på jordi; hans dagar gjeng som leigedagar.
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
Som trælen lengtar etter skugge, og leigekar på løni ventar,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
so fekk eg månader av vonbrot og næter fulle utav møda.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
Eg segjer når eg gjeng til kvile: «Når skal eg atter standa upp?» Og kvelden vert so lang, so lang: Eg ligg uroleg alt til dagsprett.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
Og makk og sår min likam dekkjer, og hudi skorpnar og bryt upp att.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
Mi tid fer snøggar’ enn ein skutel, og ho kverv utan nokor von.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Hugs på: mitt liv er som ein pust; mitt auga ser’kje lukka meir.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Snart er eg løynd for alle augo; du fåfengt stirer etter meg.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
Som skyi framum fer og kverv, so ingen att frå helheim vender, (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
snur ei attende til sitt hus; hans heimstad kjenner han’kje meir.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Difor vil’kje munnen stagga, men tala i min djupe hugverk og klaga i mi sjælenaud.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Er eg eit hav, er eg ein drake, med di du vaktar so på meg?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
Eg tenkjer: «Lægjet skal meg lindra, og sengi letta suti mi» -
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
då skræmer du meg upp med draumar, og støkkjer meg med ville syner,
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
so at eg heller ville kjøvast, ja døy, enn vera slik ei beingrind.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
D’er nok! Eg liver ikkje æveleg; Haldt upp! Mitt liv er som ein pust.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
Kva er ein mann, at du han vyrder og retter tanken din på honom,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
heimsøkjer honom kvar ein morgon, ransakar honom kvar ei stund?
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
Når tek du frå meg auga ditt? Meg slepper med eg svelgjar råken?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
Hev eg gjort synd, kva gjer eg deg, du som på mannen vaktar stødt? Kvi hev du meg til skiva valt? So eg hev vorte meg ei byrd?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Kvi gjev du ikkje syndi til? Kvi ansar du på mine brot? No sig eg snart i moldi ned; og leitar du, so er eg burte.»

< Job 7 >