Job 7
1 En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
Vai cilvēkam nav karš virs zemes, un vai viņa dienas nav kā algādža dienas?
2 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
Tā kā kalps ilgojās pēc ēnas un kā algādzis gaida uz savu algu,
3 Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
Tāpat man nākuši daudz bēdīgi mēneši, un grūtas naktis man ir piešķirtas.
4 Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
Kad apguļos, tad es saku: kad atkal celšos? un vakars vilcinājās, un es apnīkstu mētāties gultā līdz gaismai.
5 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
Mana miesa ir apsegta ar tārpiem un vātīm, mana āda sadzīst un čūlo atkal.
6 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
Manas dienas ir ātrākas nekā vēvera (audēja) spole un beidzās bez nekādas cerības.
7 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
Piemini, ka mana dzīvība ir vējš un mana acs labuma vairs neredzēs.
8 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Acs, kas nu mani redz, manis vairs neredzēs. Tavas acis uz mani skatās, un es vairs neesmu.
9 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
Mākonis iznīkst un aiziet, - tāpat kas kapā nogrimst, nenāks atkal augšām. (Sheol h7585)
10 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
Viņš neatgriezīsies atkal savā namā, un viņa vieta viņu vairs nepazīs.
11 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
Tā tad es savu muti neturēšu, es runāšu savās sirds bēdās, es žēlošos savā sirdsrūgtumā.
12 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
Vai tad es esmu kā jūra, vai kā liela jūras zivs, ka tu ap mani noliec vakti?
13 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
Kad es saku: mana gulta man iepriecinās, manas cisas atvieglinās manas vaimanas,
14 då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
Tad Tu mani izbiedē ar sapņiem, un caur parādīšanām Tu mani iztrūcini,
15 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
Tā ka mana dvēsele vēlās būt nožņaugta, labāki mirt nekā tā izģinst.
16 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
Es esmu apnicis, man netīk mūžam dzīvot; atstājies jel no manis, jo manas dienas ir kā nekas.
17 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
Kas ir cilvēks, ka Tu viņu tik augsti turi un ka Tu viņu lieci vērā,
18 synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
Un viņu piemeklē ik rītu, viņu pārbaudi ik acumirkli,
19 Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
Ka Tu nemaz no manis neatstājies un mani nepameti, ne siekalas ierīt?
20 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
Ja esmu grēkojis, ko es Tev darīšu, Tu cilvēku sargs? Kāpēc Tu mani esi licis Sev par mērķi, ka es sev pašam palicis par nastu?
21 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
Un kāpēc Tu manus pārkāpumus nepiedod un neatņem manu noziegumu? Jo nu es apgulšos pīšļos, un kad Tu mani meklēsi, tad manis vairs nebūs.
